Skriv utKITUNEN, Martti
(1747–1833)
Björnjägare
Martti Kitunen är den namnkunnigaste björnjägaren i Finlands historia, och därutöver den främste i Norden. Han sägs ha fällt över hundra fullvuxna björnar och en ännu större mängd björnungar, men antalet är inte dokumenterat. På Kitunens tid var björnen husdjurens värsta fiende; att döda en björn var en bragd, oberoende av om det gällde en fullvuxen björn eller en unge.
Martti Kitunen är den första jägaren i Finland som har ägnats en levnadsteckning. Kaplanen i Virdois, Isaak I. Perdén, som personligen kände Kitunen, skrev artikeln ”Björn-skytten Mårten Kitunen” i Helsingfors Morgonblad 1834. Artikeln publicerades senare samma år i Läsekabinett i Sverige, och översattes till finska och publicerades i Oulun Viikkosanomat 1836 och i Suometar 1862. För en vidare krets nordiska jägare blev Kitunen känd 1860, då Perdéns artikel trycktes i Svensk Jägarkalender. Senare skrev Zacharias Topelius om ”Mästerskytten Mårten Kitunen” i Boken om Vårt Land (1875). Topelius gjorde Kitunen känd som ”Karhu-Martti” (Björn-Mårten) i hela Finland.
Martti Kitunen föddes 1747 i byn Uuras i Virdois, då ännu Ruovesi. Kitunens ödemarkshemman, omgivet av vida skogar, var beläget på en liten udde mellan sjöarna Vehmaanjärvi och Kitusjärvi. I barndomen var Martti liten till växten och ofta sjuk, till skillnad från sina fem resliga och starka bröder. Han behövde inte delta i de tyngre göromålen på gården, och vandrade istället med bössan på axeln i de vida skogarna och riggade upp fällor och snaror för fåglar.
Sin första björn mötte Kitunen när han som 16-åring var ute på fågelfänge. Björnen som kom emot på stigen reste sig rytande på bakbenen. Kitunen tvekade en stund men riktade så bössan mot björnens bringa och tryckte av. Skottet träffade björnen i hjärtat så att den ”hoppande minst tre alnar från jorden, med ett förskräckligt skrik nedfaller död”. Livet som björnjägare hade börjat.
Kitunen använde sig av många olika metoder när han jagade björn. Om höstarna, när den första snön fallit, strövade han omkring i skogarna och letade efter björnar som just höll på att gå i ide. När han fann en björnlya markerade han den som sin. Själva fällandet ägde rum först på vårvintern när skaren bar och fångsten således var lättare att transportera från ödemarken till bygderna. Kitunen ägnade sig också åt jakt på skidor. När björnen vid tiden för den sista skarsnön vaknade ur sitt ide kunde en rask skidlöpare med sina hundar hinna i kapp den. När marken var bar lurpassade Kitunen från en lave han byggt uppe i träd nära ett ställe där björnen hade lämnat ett kadaver, eller vid ödemarksåkrarnas rågsved, dit björnarna gärna kom för att äta.
Vanligtvis hade Kitunen med sig hundar när han var ute och jagade. Han hade olika hundar för björn- respektive fågeljakt, och hans björnhundar var kända för att vara vildsinta. Med dem jagade han speciellt när marken var bar och då björnarna hade härjat bland boskapen.
Kitunen skadades tre gånger i strid med björn. En gång rusade en björn ur sitt ide och kom sårad jägaren inpå livet och denne var tvungen att ty sig till sin kniv. En annan gång var jägaren tvungen att fly upp i en tall och björnen kom åt att klösa och riva hans fötter. Den tredje gången fungerade inte bössan och björnen anföll, men brodern Antti lyckades skjuta rovdjuret. Splitter från kulan sårade dock även Martti.
Till en början var Martti Kitunens vapen en vanlig flintbössa som bysmeden tillverkat, senare använde han en soldatmusköt som han själv fogat samman. I Finlands jaktmuseums samlingar i Riihimäki finns ett vapen som tillhört Martti Kitunen, en studsare som hopplockats av olika delar till en flintlåsmusköt. Sannolikt är detta det vapen som han veterligen själv tillverkade. Martti Kitunen var även en känd vapensmed.
Kaplanen i Virdois, Karl Fredrik Långhjelm, föreslog 1799, då Martti Kitunen redan hade fällt 103 stora björnar, att björnjägaren skulle föräras en medalj av Finska hushållningssällskapet. Följande år fick Kitunen av föreningen en silvermedalj för sina jaktbragder. Sin sista björn sköt Kitunen i Laukas socken vid 74 års ålder. Den gamla björnjägarens syn och hörsel hade då redan försämrats och efter detta deltog han inte längre i björnjakter.
Martti Kitunen var till sin karaktär en gladlynt, sällskaplig och barnkär man. Han umgicks gärna med ståndspersoner, och roade ofta fruntimmer med skämtsamma historier om sina jaktfärder. Kitunen dog 1833 i en ålder av 86 år. Topelius beskrev honom på följande vis: ”Denne ryktbare mästerskytt var en mild, gladlynt och gudfruktig man, ytterst måttlig och arbetsam, mycket avhållen av alla, som kände honom. Han hade i 60 år levat lyckligt med sin hustru och gungade barnabarnsbarn, som björnungar, på sina knän.”
På initiativ av släkt och bybor restes 1936 i byn Kotala i Virdois en staty över björnjägaren, efter en förlaga av Yrjö Korhonen. Martti Kitunens minne hålls vid liv genom Björngillet, en hembygdsfest som arrangeras i juli månad i Virdois.
Mauri Soikkanen
Martti Kitunen, i källorna även Mårten Henriksson, född 14.11.1747 i Virdois, död 7.10.1833 i Virdois. Föräldrar hemmansägaren Heikki Martinpoika Kitunen och Maria Eriksdotter. Gift 1768 med Margareta Braski.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. C.A. Borgström, Finlands jaktlitteratur till mitten av 1800-talet (1964); C.A. Borgström, Finlands jaktlitteratur under kvartsseklet 1850−1874 (1967); Korhos-Heikki, Martti Kitunen. Muistelmia Suomen kuuluisimmasta karhunampujasta ja kuvauksia hänen seikkailuistaan (1935); I.I. Perdén, Björnskytten Mårten Kitunen, Helsingfors Morgonblad 1834; Z. Topelius, Boken om vårt land (1875).
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4076-1416928956682