HUOVINEN, Veikko


(1927–2009)


Författare, professor


Veikko Huovinen var en uppskattad berättare och humorist. Flera av hans böcker är lekfulla klassiker, och flera av dem är oförglömliga skildringar av skog och skogsfinnar. Å andra sidan gav han med sina bitande satirer och pamfletter även upphov till en livlig debatt. Som författare av korta humoresker var han en oefterhärmlig virtuos.

 

Veikko Huovinen var född i Simo i Lappland. När han var fem månader gammal flyttade familjen till Sotkamo i Uleåborgs län, där han med undantag av några kortare perioder bodde hela sitt liv. Hans far, forstmästaren Juho Huovinen, kom ursprungligen från Kuopio och hans mor Rosa Hämäläinen från S:t Michel. Efter folkskolan i Sotkamo fortsatte han 1938 sin skolgång i Kajana finska samskola. Vinterkriget avbröt hans skolgång, och familjen evakuerades till Pihlajavesi. Efter Moskvafreden återvände familjen till Sotkamo. Juho Huovinen var övertygad antifascist, vilket rotades djupt i sonens medvetande. Från vårvintern 1944 till krigsslutet tjänstgjorde Veikko Huovinen som frivillig vid Uleåborgs luftvärnstrupper.


 

Efter att ha avlagt studentexamen 1946 arbetade Veikko Huovinen som skogspraktikant på en förläggning vid Mustavaara, gjorde sedan sin värnplikt i Nurmes, varefter han 1948 skrev in sig vid agronomie- och forstvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet. Huovinen, som var intresserad av konst, ägnade sig även åt att måla. Inom kort blev han dock övertygad om att han saknade den talang som krävdes för att bli konstnär. I stället började han skriva, och drygade under studietiden ut sin kassa genom att skicka bidrag till olika tidningar.


 

Sommaren 1949 var Huovinen brandvakt i Vuokatti, där han började sammanställa en samling berättelser med motiv från Kajanaland. I oktober samma år skickade han in ett manuskript till Werner Söderströms förlag och våren 1950 utkom så Huovinens debut Hirri.


 

Debuten fick ett varmt mottagande i pressen, och Pentti Haanpää, som var en viktig förebild för Huovinen, sände honom ett uppmuntrande brev. En av gestalterna i Hirri, Konsta Pylkkänen, började långsamt ta form i Huovinens medvetande. Romanskrivandet fortskred dock inte helt planenligt jämsides med de intensiva studierna. Sommaren 1952 kunde han ägna mer tid åt skrivandet, och redan på hösten samma år utkom Havukka-ahon ajattelija (sv. Konsta, 1953). Boken blev inte en omedelbar framgång; först efter årsskiftet uppmärksammades den undan för undan. Skådespelaren Eino Hyyrynen började i radio läsa utdrag ur romanen, sedermera även under turnéer runt om i Finland. Inom kort blev uppståndelsen så stor att författaren började tycka att det gick till överdrift. Han fann uppmärksamheten motbjudande.


 

I slutet av 1952, efter att ha blivit forstmästare, lämnade Huovinen Helsingfors. Han flyttade till Kuhmo för att i Lentiira utföra den praktik som krävdes för skogsexamen. Detta arbete inkräktade tidvis på skrivandet. När Huovinen återvände från Kuhmo till Sotkamo skrev han två satirer, Ihmisten puheet (1955, Folk pratar), en skildring av en kyrkby i Gogols anda, och Rauhanpiippu (1956, Fredspipan), en pikareskroman med ett pacifistiskt budskap. För att få tid för skrivandet ansökte Huovinen om tjänstledighet för året 1957. Till forstmästararbetet återvände han dock aldrig utan blev författare på heltid.


 

I sin följande roman, Hamsterit (1957, Hamstrare 1979), övergick Huovinen till en mild, välvillig och ljus humor. För honom centrala, återkommande motivkretsar – hur man värnar sig mot naturkrafter, flykten in i en lycklig idyll och särlingars roll i samhället – gestaltas i boken på ett konstnärligt fullödigt sätt.


 

Efter detta följde en period då Huovinen främst publicerade kortare berättelser. Han gifte sig 1958 med tandläkaren Hilkka Hemminki från Tammerfors. Till sina föräldrar överlät han huset han låtit bygga och flyttade till den anspråkslösa kommunala tandläkarbostaden, där familjen snabbt började växa. I detta skede skapades bl.a. den i romantiskt dis höljda Siintävät vuoret (1959, Blånande berg), den gladlynta och gäckande Kylän koirat (1962, Byns hundar) samt Talvituristi (1965, Vinterturisten) som innehåller en kargt modernistisk allegori om döden. I Kuikka (1963, Storlommen) fann Huovinen en uttrycksform som sedermera blev ett av hans varumärken: en humoresk som präglas av absurda kast, komiska överdrifter och en verbal lössläppthet. Huovinen gav sedan ut ett par tre samlingar av denna typ per decennium.


 

Förläggaren och läsarna väntade otåligt på att Huovinen skulle skriva en roman, och 1970 utkom äntligen Lampaansyöjät (Fårätarna, 1977). Romanen blev en succé och dramatiserades genast för såväl teatern som filmen. Den skildrar två kumpaner som på sin höstliga utflykt i norra Finland dödar får och super. Fria från sina samhälleliga förpliktelser låter männen pratet flöda fritt och tar ställning till olika fenomen i tiden.


 

Veitikka (Filuren), som utkom 1971, förgjorde den offentliga bilden av Huovinen som folkkär litterär gycklare och väckte en häftig polemik. Humorn i det lekfulla arbetet, som behandlar Adolf Hitler, vann inte gehör hos många läsare. Boken är även en parodi på biografigenren, och Huovinen ifrågasätter historieskrivandets metoder. Orsaken till läsarnas bestörtning var att de inte till fullo kunde skilja mellan vad som var fakta och vad som var fiktion.


 

I synnerhet på 1970-talet var Huovinens böcker kraftiga ställningstaganden, och hans motståndare, som inte begrep sig på dem, stämplade honom som fascist och rasist. Under Urho Kekkonens presidenttid var han en av de få oliktänkande som högljutt vågade uttala sig om personkulten, partihegemonin och vänskapsliturgin i relationerna mellan Finland och Sovjetunionen. Kekkonen skrev 1973 i Suomen Kuvalehti under pseudonymen Liimatainen nedgörande om Huovinens berättelser i samlingen Rasvamaksa (Fettlever).


 

I de politiska stämningarna i slutet av 1970-talet kände Huovinen sig allt mer trängd men gav ändå inte upp. Starka romaner från denna tid är den ursinniga kritiska satiren Lentsu (1978, Smittan) och Koirankynnen leikkaaja (1980, Hundkloklipparen), ett nostalgiskt äreminne över den efterkrigstida återuppbyggnadsperioden i Finland. Den sistnämnda blev i Markku Pölönens regi även en framgång som film (2004).


 

Vid decennieskiftet 1980 råkade Huovinen i polemik med naturskyddsaktivister, som i honom främst såg en motståndare, en medelålders forstmästare. År 1984 gav han ut ett mycket speciellt epos, Puukansan tarina (Berättelsen om träfolket), som inrymmer hans syn, i hela dess vidd, på det finska skogslandskapet och ett sekellångt nyttjande av skogen. Huovinens medlande syn rör sig någonstans mellan effektivt skogsbruk och naturskyddsaktivisternas åsikter. Boken rönte uppskattning i bägge lägren. Efter början av 1980-talet tog Huovinen inte just ställning i samhälleliga frågor. Kasinoekonomins fartblindhet begabbade han dock i Kasinomies Tom (1990, Kasinomannen Tom), en bok som presenterade en närapå profetisk varning, som inte noterades då boken utkom.


 

Under hela sitt författarskap var Veikko Huovinen en originell person som inte anpassade sig till de roller man försökte påtvinga honom. Hans produktion rymmer ett flertal tvära kast, där såväl den stora läsekretsens som de litterära sakkunnigas förväntningar kommit på skam. Författaren som stämplades som konservativ visade sig vara radikal: han hängav sig inte åt ideologiskt svassande och följde inte heller huvudströmningarna i litteraturen. Som den självständiga tänkare han var ville han med sitt exempel lära ut en sund skepticism och med sin humor utöka medborgarnas livsglädje i det karga nordliga Finland.


 

Veikko Huovinen fick för sin litterära verksamhet ett flertal pris och utmärkelser, bl.a. titeln filosofie hedersdoktor vid Uleåborgs universitet 1983. Han erhöll professors titel 1999.


 

Tero Liukkonen


 

Veikko Johannes Huovinen, född 7.5.1927 i Simo, död 4.10.2009 i Sotkamo. Föräldrar överforstmästaren Juho August Huovinen och Rosa Elina Hämäläinen. Gift 1958 med tandläkaren Auli Hilkka Anneli Hemminki.


 

PRODUKTION. Hirri (1950); Havukka-ahon ajattelija (1952; Konsta, 1953); Ihmisten puheet (1955); Rauhanpiippu (1956); Hamsterit (1957, Hamstrare, Stockholm 1979); Siintävät vuoret (1959); Konstan Pylkkärö (1961); Tiikeri ja leijona (1961); Kylän koirat (1962); Kuikka (1963); Talvituristi (1965); Lemmikkieläin. Fantasia ihmisistäni (1966); Lyhyet erikoiset (1967); Mikäpä tässä (1969); Tapion tarhat. Metsäpoliittista tarkastelua (1969); Lampaansyöjät. Suomalainen reippailutarina (1970, Fårätarna, Stockholm 1977); Veitikka. A. Hitlerin elämä ja toiminta (1971); Rasvamaksa (1973); Oltaiskos kultia (1974); Vapaita suhteita. Valitut erikoiset (1974); Pylkkäs-Konsta mehtäämässä ja muita erätarinoita (1975; 1983); Humusavotta. Kirjailijan päiväkirja 1974–75 (1976); Ronttosaurus (1976); Lentsu. Kertomus suomalaisten räkätaudista (1978); Lohkaisuja. Katkelmia tuotannosta (1979); Koirankynnen leikkaaja (1980); Ympäristöministeri (1982); Puukansan tarina (1984, 1990); Matikanopettaja. Littlejuttuja eri aihelmista (1986); Joe-setä. Aikalaisen kertomuksia Josef Stalinista (1988); Kasinomies Tom (1990); Pirunkalan leuat. Ajatelmia tuotannosta (1991); Kukuskat. Kertomuksia (1993); Pietari Suuri hatun polki (1995); Puukansan tarina (1995); Naiset on kultia (Noveller i urval, 1996); Viime talvi (1998); Porsaan paperit. Eläinaiheiset erikoiset (1999); Muina miehinä (2001); Sinisilmäinen ohjus (2003); Kolme viiksiniekkaa. Mahtimiestrilogia (2003); Konsta Pylkkänen etsii kortteeria (2004); Pojan kuolema (2007).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Miten kirjani ovat syntyneet. Red. R. Rainio (1969); T. Liukkonen, Veikko Huovinen. Kertoja, veitikka, toisinajattelija (1997); A. Seppälä, Ajatus on hiirihaukka. Veikko Huovinen, humoristi (1975; rev. uppl. 1992).


 

BILDKÄLLA. Huovinen, Veikko. Foto: Esa Pyysalo, 1995. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5060-1416928957666

 

Upp