KEITH, James 

(1696–1758) 

Fältmarskalk, överbefälhavare 

James Keith blev som ung tvungen att lämna Skottland och gå i landsflykt. Han sällade sig till dem som av en eller annan orsak har valt kriget som sitt yrke, beredda att erbjuda sina tjänster till den som behövde dem mest. Efter en tid i spansk tjänst övergick Keith i rysk tjänst. Han utmärkte sig i kriget mot Turkiet och befordrades till general. I början av hattarnas krig 1741–1743 ledde han krigsoperationerna mot Finland och vann slaget vid Villmanstrand. Efter vapenvilan erövrade han utan motstånd Finland och ledde i början av ockupationstiden även civiladministrationen. Efter kriget gick Keith över i preussisk tjänst. Han var guvernör i Berlin och stupade i sjuårskriget.

Skotten James Keith var aldrig i det svenska rikets tjänst, men hör likväl till Finlands historia. På de brittiska öarna utspelade sig under första hälften av 1700-talet betydande tronföljdsstrider. Kronpretendenten Jacob Stuart försökte 1715 med våld återta makten i Skottland, men misslyckades och blev tvungen att fly från landet. Den adlige ynglingen James Keith hade som 19-åring deltagit i Jacob Stuarts resning och blev efter misslyckandet tvungen att följa tronpretendenten i landsflykten. 

Efter att först ha vistats i Paris övergick Keith 1718 i den spanska arméns tjänst. Han planerade att följande år övergå i svensk tjänst, men hans planer förverkligades inte. Han blev i stället kvar i Spanien åtminstone till 1728, då han tog tjänst i Ryssland. 

I Ryssland gjorde Keith snabbt karriär. År 1730 grundade han Ismailovska gardet, som kom att bli en av rikets elittrupper. Då kriget mot Turkiet bröt ut 1737 sändes Keith till fronten. Där utmärkte han sig och befordrades 1740 till infanterigeneral, och sändes därefter till Ukraina som ståthållare. När hattarnas krig bröt ut 1741 utnämndes Keith till ställföreträdande chef för de ryska trupperna och blev överbefälhavaren marskalk Peter de Lacys närmaste man. Eftersom marskalken huvudsakligen vistades i S:t Petersburg, fick Keith i praktiken leda de ryska styrkorna. Vid krigets första stora slag vid Villmanstrand 23 augusti 1741 vann Keith en total seger över de svenska trupperna. 

Då den ryska armén sommaren 1742 började erövra Finland fungerade Keith som arméns befälhavare. Han ledde skickligt sina trupper och mötte inget motstånd eftersom den svenska armén i allmänhet drog sig tillbaka utan strid. Efter att de svenska styrkorna kapitulerat vid Helsingfors kunde Keith utan besvär låta sina trupper marschera in i Åbo den 7 september 1742. 

Till en början ledde Keith även den civila administrationen i Finland, men från början av år 1743 omhändertogs denna uppgift av Balthasar von Campenhausen som utnämnts till generalguvernör. Keith behöll befälet över ockupationsarmén. Ur det ockuperade Finlands synpunkt var Keith en bra man. Han upprätthöll sträng disciplin i sin armé för att förhindra all slags egenmäktighet och våld mot befolkningen. Han kallade också samman en lantdag i Åbo, som framförde en önskan om att Finland skulle bli självständigt. Mötet bad Keith verka för att kejsarinnan Elisabet I skulle ta emot en finsk delegation med avsikt att anhålla om att hertigen av Holstein skulle bli storfurste i Finland. Keith vägrade, så lantdagen fick på så vis ingen bestående betydelse. Efter freden i Åbo förde Keith befälet över de ryska trupper som sänts mot Sverige. 

Efter att Keith återvänt till Åbo kom han i konflikt med utrikesminister Bestucheff och tog avsked ur rysk tjänst 1747. Han övergick nu i preussisk tjänst, och befordrades till fältmarskalk. Som en erfaren och bildad officer kom han att tillhöra Fredrik II:s närmaste sällskapskrets och utnämndes 1749 till guvernör i Berlin. Han deltog framgångsrikt i sjuårskrigets strider tills han stupade i slaget vid Hochkirch 1758. 

James Keith var inte endast genom sin roll som erövrare och ockupant knuten till Finland. Under sin vistelse i Åbo lärde han känna borgmästaren Carl Merthens vackra dotter Eva, som efter Zacharias Topelius roman är känd som ”Hertiginnan av Finland”. Eva Merthen blev James Keiths ovigda maka. Hon följde honom till Ryssland och Preussen och väckte överallt uppmärksamhet genom sin skönhet, sitt intellekt och sitt fina sätt. 

Veli-Matti Syrjö 

Francis Edward James Keith, född 11.6.1696 på slottet Inverugie i Aberdeenshire, Skotland, död 14.10.1758 i Hochkirch, Tyskland. Föräldrar William Keith, 9th Earl Marischal of Scotland och Lady Mary Drummond. Gift (utan vigsel) 1742 med Eva Merthen. 

PRODUKTION. Journal du général J. Keith pendant la guerre en Finlande 1741−1743 (1886); A Fragment of a Memoir of Field-Marshal james Keith, written by Himself 1714−1743. Edinburgh (1843). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Coull, Nothing but my sword. The life of Field Marshall James Francis Edward Keith. Edinburgh (2000); J-H. Formey, A discourse on the death of Marshall Keith, read before the Royal Academy of Sciences at Berlin (övers. från franskan). Edinburgh (1764); K.A. Varnhagen von Ense, Leben des Feldmarschalls Jakob Keith. Berlin (1844). 

BILDKÄLLA. Keith, James. Kopparstick: A. Hoffman (kopia). Museiverket.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4130-1416928956736

Upp