Skriv ut          Tillbaka

von SCHWERIN, Wilhelm


(1792–1808)


Underlöjtnant


Wilhelm von Schwerin lyckades under sin korta militära bana under 1808–1809 års krig skapa sig ett rykte som årtionden senare förevigades av Johan Ludvig Runeberg i Fänrik Ståls sägner. Schwerin unnades inte själv att ta del av sin berömmelse eftersom han avled av de skador han ådragit sig i slaget vid Oravais. Han avled innan han hade fyllt sexton år, bara en månad efter att han gett sig ut i kriget.


 

Snart ljödo kanonerna, ynglingen stred

sin första strid.

Hans folk, svårt härjat, till flykt sig spred,

han själv höll vid.
Hans batteri var hans härd, hans hem,

han skötte dess eld, han tjänte för fem:

där kom en skara kosacker,

han svedde skägget på dem.


 

Wilhelm von Schwerins far, Fredrik Bogislaus von Schwerin, som var född i Stralsund, valde som 21-åring en kyrklig bana efter en kort tid i det militära. Han var en respekterad kyrkoherde i Sala och blev senare, på 1810-talet, en framstående riksdagsman i Sverige. Wilhelms mor Lovisa Charlotta af Petersens var dotter till en hovkanslist i Stockholm och ärvde Erstaviks herrgård i närheten av Stockholm. Där föddes Wilhelm och där tillbringade han även en trygg barndom tillsammans med många syskon, övervakad av en informator. I september 1806 antogs han som kadett vid Krigsakademien på Karlberg tillsammans med sin ett år äldre bror Philip.


 

I februari 1808 råkade Sverige än en gång i krig med Ryssland. Inte heller denna gång var krigslyckan på svenskarnas sida. Armén var både dåligt utrustad och dåligt ledd och drog sig nästan utan strid tillbaka till västra Finland. I maj kapitulerade Sveaborgs fästning. Det svenska riket hotades i söder även av Rysslands allierade Frankrike och Danmark, och läget framstod som mycket bekymmersamt. Det fanns ett stort behov av nya trupper, och p.g.a. bristen på officerare gav kungen den 29 juni order om att de mest framgångsrika eleverna vid Krigsakademien skulle förklaras utexaminerade. På så vis blev den femtonårige von Schwerin den 11 juli 1808 underlöjtnant vid Svea artilleriregemente och chef för ett batteri med två pjäser.


 

Wilhelm von Schwerin drogs direkt in i kriget eftersom hans enhet hörde till generalmajor Eberhard von Vegesacks armékår, som stod i begrepp att avresa till Finland för att förstärka armén där. I slutet av augusti skeppades hans batteri över till Kristinestad, dit armén hade dragit sig tillbaka efter ett kort anfallsskede. Redan följande dag, den 27 augusti, ägde en kort sammandrabbning rum med de ryska förtrupperna vid Lappfjärd, men von Schwerin fick inget tillfälle att avfyra sina kanoner. Efter att fienden dragit sig tillbaka blev den unge underlöjtnantens batteri kvar för att understödja överstelöjtnant Peter Thure Gerhard Drufvas trupper, som bevakade arméns ställningar i Ömossa by.


 

Nio dagar senare återvände ryssarna med större trupper, och von Schwerin fick sitt elddop under svåra förhållanden i samband med svenskarnas reträttstrid. Han utförde sitt uppdrag på ett berömvärt sätt och väckte uppmärksamhet p.g.a. sin ringa ålder och sin stora djärvhet.


 

En vecka senare, den 14 september, led armén sitt avgörande nederlag vid Oravais. Schwerins batteri ingick i eftertrupperna och försökte hindra överste Kulnevs kosacker från att gå över en liten bro. Schwerin stred igen med ett okuvligt ursinne och ville trots den skada han ådragit sig inte lämna sin post. Efter att ha hört att fiendens hjälptrupper redan höll på att omringa batteriet ledde han till slut med språng sina pjäser bort ur farozonen. Då generaladjutanten Adlercreutz på eftermiddagen inledde sitt motanfall mot general Kamenskijs huvudstyrka deltog von Schwerin igen i striden. Han sårades emellertid på nytt och blev tvungen att lämna slagfältet. De svenska linjerna bröt samman efter ett blodigt slag, och von Schwerin lyckades med nöd och näppe rädda sig undan fienden. Då han följde med den retirerande armén såg det emellanåt ut som om han var på väg att återhämta sig från sina skador, men den 20 september drabbades han i Kalajoki av sårfeber och man blev tvungen att lämna honom kvar. En vecka senare avled han, som så många andra soldater vid denna tid, och han begravdes på den lokala kyrkogården. Han hade då ännu inte fyllt 16 år.


 

För Schwerins del blev kriget kortvarigt, men så länge det varade visade han ett häpnadsväckande mod och en ringa självbevarelsedrift. Av ett brev till sina föräldrar, som han skrev den 17 september 1808 och som senare blivit berömt, kan man dra slutsatsen att han var så fast besluten att uppfylla sina krav på plikt och heder att han negligerade riskerna. När han till slut insåg att han skulle dö av sina skador verkar han ha varit mer överraskad än rädd. Den unge Wilhelm von Schwerin fick av allt att döma aldrig tid att reflektera över den situation som han befann sig i innan det var för sent.


 

I motsats till många liknande öden föll von Schwerins liv och tidiga död aldrig i glömska. I Sverige ansåg man att nederlaget i kriget var en skam, och detta gjorde tillsammans med förlusten av Finland att det uppstod ett behov av att uppmärksamma enskilda hjältemodiga uppoffringar. Sålunda kunde den unge artillerilöjtnanten lyftas fram som en förebild. I soldaternas hågkomster ingick beundrande skildringar av den unge hjälten, och historikern och skalden Erik Gustaf Geijer skrev en romantisk hjältedikt om honom. Fredric Westin, en hovet närstående konstnär, avbildade von Schwerin när han tog ett sista avsked av sin bror Philip Bogislaus, som överlevde kriget. Senare lät Philip von Schwerin i Berlin göra litografier av denna målning; de blev mycket populära och såldes länge i bokhandlarna.


 

I Finland etablerades von Schwerins rykte som hjälte först i och med Runebergs Fänrik Ståls sägner. Runeberg utgick i stor utsträckning från den historia om finska kriget som författats av svensken Gustaf Adolf Montgomery. Montgomery hade varit adjutant i Adlercreutz armé och hade även känt Schwerin, vars öde han högstämt skildrade. I den första delen av verket, som blev klar 1848, kritiserade Runeberg den svenska krigsledningen och uttryckte respekt för ryssarna. Under det följande årtiondet påverkades han av de skandinaviska strömningar som uppstod i samband med Krimkriget. Verkets andra del utkom först 1860. I den ville Runeberg även lyfta fram de svenska insatserna i finska kriget, och därvidlag var dikten om von Schwerin mycket lämplig. Dikten blev mycket populär i Finland och Sverige, och den bild som den gav av ynglingen som offrade sig för sitt land kom att forma ungdomens tankevärld för flera generationer framåt.


 

Han hade sitt sextonde år ej nått,

på bår ren lagd.

Långt var det liv dock han leva fått,

om liv är bragd.

Ack, mången grånat i ärans glans,

som fäst med glädje sin strålande krans

på den femtonåriges hjässa,

om i byte han vunnit hans.


 

Risto Marjomaa


 

Wilhelm Johan Ludvig von Schwerin, född 2.12.1792 på Erstavik i Nacka, död 27.9.1808 i Kalajoki. Föräldrar hovpredikanten, teologie doktorn greve Fredrik Bogislaus von Schwerin och Lovisa Charlotta af Petersens.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. J.G. Collin, Lefnadsteckningar öfver de utmärkta personerna under kriget emot Ryssland 1808−09 (1861); J.R. Danielson, Finska kriget och Finlands krigare 1808−1809 (1897); O. Kuylenstierna, Hjältarna i fänrik Ståls sägner (1927): U. Mosséen, Vilhelm von Schwerin. Artilleritidskrift. Stockholm (1953); J. Wrede, Jag såg ett folk ... Runeberg, Fänrik Stål och nationen (1988).


 

BILDKÄLLA. von Schwerin, Vilhelm. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5239-1416928957845

 

Upp