KAILA, Eino


(1890–1958)


Filosof, psykolog, professor


Eino Kaila var under sin levnad en bemärkt kulturpersonlighet, en karismatisk person vars föreläsningar och populärvetenskapliga verk samlade en talrik åhörarskara och en stor läsekrets. Även om Kailas bidrag till filosofisk och psykologisk forskning internationellt sett blev förhållandevis litet, var hans inflytande på filosofi och vetenskap i Finland banbrytande.

 

Eino Sakari Kaila föddes 1890 i Alajärvi i södra Österbotten, som det första barnet i en prästfamilj. Den kyrkliga bakgrunden inom familjen var stark; fadern, Erkki Kaila (ursprungligen Erik Johansson), var präst i tredje generationen och från 1935 ärkebiskop i Åbo. Fastän Eino Kaila inte förde traditionen vidare kom den att påverka hans tänkande. Han intog visserligen en avvisande attityd mot såväl religiös dogmatism som mot kyrkan, men både hans personlighet och tänkande uppvisade religiösa element och influenser.


 

Eino Kaila har karakteriserats som en mångsidig begåvning, en ensling och en egocentriker. ”Han hade något av kristallens klarhet och även av dess hårdhet”, skriver hans vän Rolf Nevanlinna om honom. Kaila vinnlade sig inte om dialog, men var i sitt esse som föreläsare eller då han ledde en diskussion om något ämne som väckt hans intresse. När sällskapet eller ämnet inte behagade hans aristokratiska intellekt – där bildning och genialitet utgjorde måttstocken – tystnade han utan att bry sig om att dölja sitt bristande intresse. Dessa egenskaper gjorde honom till en både älskad och hatad person.


 

Eino Kailas ”filosofiska uppvaknande” tilldrog sig, såsom han själv återgivit det, sommaren 1907 ute på en storslaget vacker sjö. Den unge Kaila hade bekantat sig med filosofins grunder då verklighetens innersta väsen uppenbarade sig för honom i en omedelbar, intuitiv insikt. Denna starka upplevelse gav Kaila impulsen att bli filosof. Kaila skrev in sig vid Helsingfors universitet 1908, med teoretisk filosofi som huvudämne. Arvi Grotenfelt var vid denna tid professor i teoretisk filosofi. Han var specialist på filosofins historia och på historiefilosofi, men den unge Kaila tog inga nämnvärda intryck av honom.


 

Från en tidig studieresa till Paris 1911 återvände Kaila däremot inspirerad av Henri Bergsons vitalism. Denna lära, som betonar livets dynamiska skaparkraft, erbjöd en tolkning för Kailas tidiga världsuppfattning. Trots att han förkastade vitalismen redan några år senare, fortfor en del Bergsonska teman att influera hans psykologi. Det mest bestående inflytandet på den kritiskt och oroligt lagde Kaila fick den neutrala monism som förespråkades av Ernst Mach, Bertrand Russell och Harald Höffding. Enligt denna syn är verkligheten varken materiell eller andlig, utan består av en enda grundsubstans. Kaila sökte livet igenom en hållbar formulering för en motsvarande uppfattning.


 

Den röda tråden i Kailas tänkande utgörs av en fortgående precisering av och argumentering för den världsuppfattning som öppnat sig för honom i och med hans filosofiska uppvaknande. Kaila, som drevs av sin vision av en alltomfattande verklighet, kände en dragning till läror som kunde överbygga de skenbara klyftorna mellan ”det såkallade materiella och det såkallade andliga, det döda och det levande, det kroppsliga och det andliga”. Han nöjde sig emellertid inte med någon förefintlig förklaring av världen.


 

Filosofen Jaakko Hintikka sammanfattar huvuddragen i Kailas tänkande med hjälp av kännetecknen för den under romantiken rådande naturfilosofin: antimaterialism, dynamism, individualism och holism. Antimaterialismen sammanhänger med Kailas monism, enligt vilken materia och ande är olika uttrycksformer för en och samma verklighet. Dynamismen innebär att fenomen observeras inom ramen för längre händelseförlopp. Individualismen refererar till kravet på att känna de enskilda individernas specifika kvaliteter. Viktigast är ändå den holistiska principen. Den säger att de generella lagbundenheter som styr en helhet inte kan reduceras till de lagbundenheter som gäller dess delar. Det var på holismen som Kaila byggde upp såväl sin psykologi som sin naturfilosofi.


 

Eino Kaila inledde sin vetenskapliga bana som psykolog. Hans människosyn var naturalistisk. Enligt den finns ingen ”ande” oavhängig den biologiska strukturen, utan de medvetna fenomenen tilldrar sig i kroppen. Kaila godkänner trots det inte reduktionismen, som reducerar innehållet i ett medvetande till beskrivningar av processer i hjärnan. Han förespråkade hela sitt liv en psykofysisk parallellism, enligt vilken medvetna fenomen och kroppsliga processer motsvarar varandra, samtidigt som de är begreppsligt oberoende perspektiv på samma förlopp.


 

Kaila fick sina tidigaste intryck inom psykologin från Henri Bergson, William James, Harald Höffding och Pierre Janet. Han uppfattade själslivet som ett fenomen i ständig omvandling, där intelligens, känsla och vilja förenas i en oskiljaktig medvetandeström. De tidiga influenserna kom i bakgrunden, då Kaila i början av 1920-talet kom att omfatta en associationspsykologisk syn. Den betonade att medvetna fenomen beror på skeenden i det centrala nervsystemet, vilka vardera styrs av en mekanistisk kausal lag.


 

Associationspsykologin fick emellertid vika i slutet av 1920-talet, då Kaila bekantade sig med Max Werthheimers, Kurt Koffkas och Wolfgang Köhlers gestaltteori. Den senare kommer till uttryck framför allt i Personlighetens psykologi (1934), enligt G. H. von Wright Kailas mest betydande verk. Kailas syn är besläktad med den freudianska djuppsykologin. I sin betoning av att även medvetandegörandet av behov är ett skeende som betingas av behov kan han sägas gå ”djupare” än Freud.


 

Från Åbo flyttade Kaila till Helsingfors, där han var professor i teoretisk filosofi 1930–1948. Under denna tid anknöt hans forskning till kunskapsteoretiska och logiska problem inom den logiska empirismen. Under sina tio sista levnadsår var Kaila ledamot av Finlands Akademi. Han återvände då till sitt ursprungliga projekt att bygga upp en syntetisk naturfilosofi.


 

Kaila förespråkade en kritisk, vetenskaplig realism, enligt vilken en självkorrigerande vetenskap är den bästa källan till all kunskap om verkligheten. Det ”moderna” i Kailas världsuppfattning refererar alltså till hans strävan att presentera en filosofisk helhetssyn grundad på den tidens mest avancerade vetenskapliga teorier. Syntesen grundar sig på den holistiska princip som enligt Kaila råder ”i verkligheten”. Helheter – vare sig det handlar om partikelfält, levande celler eller sinnesintryck – uppvisar nya kvalitativa egenskaper som inte kan härledas ur egenskaper hos de delar helheten består av. Kaila föreslår att ”materia” struktureras som ett system av relativa förhållanden, vars innehåll består av de kvalitativa egenskaper som uppvisas. Kvaliteter – upplevelser av ljud, ljus och färger – kan i sin tur definieras som ett fälttillstånd inom ett visst relativt system – så som människohjärnan. Hela verkligheten kan förstås som materia ur ett strukturellt perspektiv och som ande ur ett kvalitativt perspektiv. Den metafysiska monism som sammanfogar dessa två synsätt uppnås då kvaliteter och strukturer tolkas som emaneringar ur en och samma neutrala substans.


 

Kailas naturfilosofi fick ingen större uppmärksamhet under slutet av 1920-talet. Den ”vetenskapliga filosofi” som då höll på att träda fram som den ledande riktningen företräddes av Wienkretsen. Även Kaila riktade blicken mot Wien, och hade redan 1927 skickat egna arbeten till Rudolf Carnap och Moritz Schlick. Kaila besökte också Wien och Berlin, där han träffade ordföranden för Berlins vetenskapsfilosofiska förening, Hans Reichenbach. Under dessa besök befästes de förbindelser som för nära två decennier framåt kom att styra in Kailas tänkande på problem inom den logiska empirismen.


 

Kaila sammanfattar i Den mänskliga kunskapen (1939) sin logiska empirism i fyra teser. De är förnekandet av ett syntetiskt a priori, prövbarhetstesen, översättbarhetstesen och den logiska behaviorismen. Den första principen slår fast att satser vars sanning inte är rent begreppslig inte kan vara sanna oberoende av bevis som grundar sig på erfarenhet. Prövbarhetsprincipen säger att varje sats som talar om verkligheten måste ha ett realinnehåll, d.v.s. av dess sanning måste något bestämt följa erfarenhetsmässigt. Översättbarhetstesen å sin sida förutsätter att varje teori om verkligheten måste kunna översättas till erfarenhetens språk. Den logiska behaviorismen slutligen påstår att satser som beskriver erfarenheter kan översättas till satser om subjektets tillstånd i hjärnan och till satser om det beteende som kan iakttas. Det mest originella elementet i Kailas teori är ändå begreppet ’invarians’.


 

Invarians betyder likhet, regel- eller lagbundenhet, som, för att citera G. H. von Wright, ”sammanställer flera fenomen under ett och samma begrepp, och ger oss förmågan att förutse eller förutspå nya fenomen inom ramen för denna regelbundenhet.” Människan är till exempel benägen att uppfatta färger, former och rörelse mer avgränsade och mer regelbundna än de i själva verket är. Här fungerar principen om invarians i fråga om sinnesförnimmelser.


 

Kaila började ge avkall på den logiska empirismen på grund av de problem som översättbarhetstesen och den logiska behaviorismen gav upphov till. Vid mitten av 1940-talet vändes hans intresse mot fältteorin inom den moderna fysiken, i vilken han såg en lovande grund för sin monistiska världsuppfattning. Kaila presenterade ’terminalkausalitet’ som den nya, kausala princip fältteorin förutsätter. Begreppet förklarar händelseförlopp utgående från deras marginal-, gräns- och slutvillkor, i stället för att utgå från de traditionella förhands- och begynnelsevillkor som initialkausaliteten grundar sig på. Försöket att presentera en syn på naturen grundad på terminalkausalitetsprincipen förblev trots allt ofullbordat. Kailas naturfilosofi sammanfattas i den sats av Ernst Mach som han tagit som motto för sitt tidiga verk Sielunelämä biologisena ilmiönä (Själslivet som biologiskt fenomen): ”Naturforskarens högsta filosofi består i att stå ut med en ofullkomlig världsåskådning.”


 

Kaila begränsade ”en seriös och saklig” filosofi till en kunskapsteoretisk och logisk analys av en vetenskaplig begreppsbildning samt till uppbyggnaden av en vetenskaplig världsuppfattning, men detta hindrade honom inte från att ta ställning i moral- och kulturfilosofiska frågor. Kaila, som hade skapat sig sin uppfattning om konst och kultur i umgänget med de främsta företrädarna för nationalromantiken i Finland, däribland Juhani Aho, Pekka Halonen, Eero Järnefelt, F. E. Sillanpää, Eino Leino och Jean Sibelius, var själv en av de mest uppburna personligheterna inom kulturlivet under 1930- och 1940-talen.


 

Trots att Kaila förkastar de metafysiskt religiösa uppfattningarna om en moralisk världsordning, finns det drag i hans vetenskapliga teori om den djupandliga utvecklingen som påminner om Hegels idealism eller om Bergsons vitalism, enligt vilka historiens slutpunkt består i att de rätta värdena förverkligas. ”Hjälten” i Kailas världsbild är livet självt, som i miljarder år har gett upphov till allt mer komplicerade och ordnade strukturer. Graden av evolution visar sig också vara ett kriterium för en bestämning av olika värdens inbördes rangordning. Samtidigt skapar evolutionen ständigt nya, än högre värden, vilket innebär att inga värden är historiskt övergripande, vilket Hegel och Snellman mycket riktigt konstaterade. Kaila utvecklade aldrig sitt etiska tänkande längre i denna implicit evolutionistiska riktning.


 

Det centrala temat i Kailas politiska tänkande är hans antikommunism. Kaila, som kom från en högersinnad familj vars åsikter han delade, ansåg att kommunismen hotade den västerländska kulturens grundvärden och att dess utbredning måste förhindras. Han stödde i början av 1930-talet Pan-europarörelsen, som grundats av den österrikiske greven Richard Coudenhove-Kalergi. Rörelsen verkade för en stats- och tullunion för att värna om den europeiska kulturens ledande ställning i världen, och för att förhindra ett nytt världskrig, utarmning och bolsjevismens utbredning. Under senare hälften av 1930-talet gick dock Pan-europarörelsen miste om sitt tillfälle att påverka historiens gång. Kaila stödde sig då på det nationalsocialistiska Tyskland, som i sin propaganda framställde sig som den europeiska kulturens beskyddare. Kailas insats till fromma för den tyskvänliga linjen i Finland består av de artiklar han publicerade under fortsättningskrigets inledande skede 1941–1942. I dem presenterar han finskheten samt de traditionella, filosofiska banden mellan Finland och Tyskland. Kaila blev emellertid besviken på Tyskland redan under andra världskrigets gång och reagerade mot stängningen av Oslo universitet 1943.


 

Eino Kailas inflytande på den vetenskapliga utvecklingen i Finland var enormt. Erik Allardt konstaterar: ”Det finns knappast någon enskild person under Finlands självständighet som påverkat den rådande vetenskapliga atmosfären så mycket och så kraftigt som Eino Kaila.” Kaila introducerade nya internationella strömningar för det vetenskapliga samfundet i Finland: experimentell psykologi, ärftlighetspsykologi, gestalt- och personlighetspsykologi, matematisk logik och logisk empirism. Den sistnämnda kom efter andra världskriget att bli den ledande riktningen i Finland (liksom i övriga Norden), och Kailas Den mänskliga kunskapen blev en grundläggande lärobok för alla som siktade på en vetenskaplig bana inom psykologin. Ett lika stort vetenskapligt inflytande hade Personlighetens psykologi, men dess inflytande var filosofiskt sett mer vittomfattande.


 

Tillsammans med Edwin Linkomies initierade Kaila grundandet av en statsvetenskaplig fakultet vid Helsingfors universitet, vilket kom att bli hans största administrativa insats. Kaila grundade också de första psykologiska forskningscentren i Finland (i Åbo och Helsingfors) och skolade in den första generationen psykologer. Det var också på hans initiativ som en professur i psykologi inrättades vid Helsingfors universitet 1951. Dess förste innehavare var Kai von Fieandt. Bland Kailas elever utnämndes också Arvo Lehtovaara, Ohto Oksala, Kullervo Rainio och Martti Takala till professorer.


 

Inom filosofin bildade Kaila en egen skola, som var förhärskande inom landet ända till 1970-talet. Han kan anses vara den mest inflytelserike filosofiske inspiratören sedan J. V. Snellman, vars inflytande hade försvagats och blandats samman med andra riktningar i början av 1900-talet. Trots sitt stora nationella inflytande lämnade Kaila inga betydande spår inom forskningen på ett internationellt plan. De logiska positivisterna i Kailas generation var medvetna om hans förtjänster, men endast A. J. Ayer refererar till honom. Kaila fick också en stor skandinavisk läsekrets, de flesta av hans arbeten översattes till svenska.


 

Kaila drevs ständigt framåt, i det han kritiserade och förkastade tidigare ståndpunkter. Hans rörliga sinnelag försvårar en sammanfattning av de resultat han kommit fram till. Jaakko Hintikka har mycket träffande karakteriserat Kailas strävan att avslöja verklighetens mest djupliggande grunder som ett projekt präglat av hybris och av en faustisk hållning. Kailas storslagna projekt fullbordades inte, men det visar vilka ansträngningar han var mäktig i sin livslånga strävan att finna belägg för sin vision.


 

Mikko Salmela


 

Eino Sakari Johansson, fr.o.m. 1906 Kaila, född 9.8.1890 i Alajärvi, död 31.7.1958 i Kyrkslätt. Föräldrar ärkebiskopen Erkki Kaila och Aina Maria Drake. Gift 1916 med konstnärinnan Anna Snellman.


 

PRODUKTION. Über die Motivation und die Entscheidung (1916); Sielunelämä biologisena ilmiönä (1920); Sielunelämän rakenne (1923); Beiträge zu einer synthetischen Philosophie (1928); Probleme der Deduktion (1928); Nykyinen maailmankäsitys (1929); Der logistische Neupositivismus (1930); Die Reaktionen des Säuglinges auf das menschliche Gesicht (1932); Persoonallisuus (1934; sv. övers. Personlighetens psykologi 1935), Über das System der Wirklichkeitsbegriffe (1936); Inhimillinen tieto. Mitä se on ja mitä se ei ole (1939; sv. övers. Den mänskliga kunskapen. Vad den är och vad den icke är 1939); Über den physikalischen Realitätsbegriff (1942); Syvähenkinen elämä. Keskusteluja viimeisistä kysymyksistä (1943); Tankens oro. Tre samtal om de yttersta tingen (1944); Zur Metatheorie der Quantenmechanik (1950); Terminalkausalität als die Grundlage eines unitarischen Naturbegriffs (1956); Die perzeptuellen und konzeptuellen Komponenten der Alltagserfahrung (1962); Reality and Experience. Dordrecht (1979). Se även V. Valpola, Eino Kailan tuotanto. Ajatus 23/1960.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Eino Kailas arkiv, Finska Litteratursällskapets litteraturarkiv, Helsingfors. E. Allardt, Naturalismi ja positivismi. Suomalaisen sosiologian juuret (1973); J. Hintikka, Filosofinen ja mietekirjallisuus. Suomen kirjallisuus VII (1967); J. Ihanus, Vietit vai henki (1994); M. Jääskeläinen, Eino Kailan psykologia (1983); I. Niiniluoto, Ajatuksen levottomuus – Eino Kailan syvähenkinen filosofia. E. Kaila, Syvähenkinen elämä (1986, 3. rev. uppl); I. Niiniluoto, Luonto, elämä ja sielu. Eino Kaila 1910−35. E. Kaila, Valitut teokset I (1990); I. Niiniluoto, Syvähenkisen empiristin hahmottuva maailma. Eino Kaila 1936−58. Eino Kaila, Valitut teokset II (1992); I. Niiniluoto, Eino Kaila ja Wienin piiri. Opusculum 6/1987; K. Lagerspetz, Eino Kaila – kahden kulttuurin sillanrakentaja. Tieteessä tapahtuu 7/1997; A. Lehtovaara, Muistelmia Suomen psykologian vaiheista 1930–1950-luvulla. Psykologia XIV (1979); R. Nevanlinna, Muisteltua (1976); M. Salmela, Suomalaisen kulttuurifilosofian vuosisata (1998); G. H. von Wright, Introduction. E. Kaila, Reality and Experience. Dordrecht (1979); G. H. von Wright, Eino Kailan minismi. Tiede & edistys 1/1991.


 

BILDKÄLLA. Kaila, Eino. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i oktober 2007.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5279-1416928957885

 

Upp