JUTIKKALA, Eino


(1907–2006)


Historiker, professor, akademiker


Eino Jutikkala blev känd som en mycket flitig och produktiv historiker under sin sällsynt långa forskarkarriär. Jutikkala, som var väl insatt i statistiska och kartografiska metoder, lanserade nya infallsvinklar och grepp inom många olika grenar av historieforskningen, särskilt inom ekonomisk historia och socialhistoria med befolkningshistoria. Till de viktigaste arbetena i hans omfångsrika och högklassiga produktion hör Bonden i Finland genom tiderna och hans arbete om det nordiska samhällets historiska rötter.


 

Eino Jutikkala föddes i hemmansägaren K. F. Rinnes familj i Sääksmäki på Jutikkala gård, som farfadern Fredrik Takkula hade köpt 1872. Fredrik Takkula tog enligt tidens sedvänja namnet Jutikkala, medan sonen använde det kortare namnet Rinne. Sina första texter publicerade den kommande akademikern således under namnet Eino Rinne, tills han 1931 tog farfaderns och hemgårdens namn Jutikkala.


 

Som barn läste Eino Rinne gärna, och han visade särskilt intresse för kartor och för ortnamnen på kartorna. Redan i tidig ålder framträdde två egenskaper som förblev kännetecknande för Jutikkala: hans utmärkta minne och hans intresse för siffror. Som hans kollegor och elever intygat, behövde Jutikkala bara kasta ett getöga på kolumnerna i en tabell med tresiffriga tal för att kunna avgöra om summorna var de rätta.


 

Eino Rinne avlade studentexamen vid Åbo finska reallyceum 1926. Han skrev in sig vid Helsingfors universitet, där his­toria snart blev hans huvudämne. Professor Gunnar Suolahti utövade ett stort inflytande på den unge Jutikkala och hans idévärld. Även Jutikkala kände att han hittade den ”rätta” – d.v.s. socialhistoriska – metoden i undersökningen av kollektiva fenomen. Många karakteristiska drag hos Suolahti passar även in på Jutikkalas forskarprofil. Liksom sin lärare var Jutikkala mycket intresserad av landsbygdsbefolkningen och letade efter ”svar på de stora frågorna i dess forntid”.


 

De artiklar som han skrev under åren 1930–1932 handlade om den tavastländska bygemenskapen. I maj 1932, då Jutikkala disputerade för doktorsgraden, hade han hunnit publicera ett femtontal artiklar om detta ämne. Arbetena var delvis etnografiska men visade även prov på det nya socialhistoriska greppet, inspirerat av Suolahti. Detta framgår tydligt i Sääks­mäen pitäjän historia (Sääksmäki sockens historia), ett arbete på 800 sidor som utkom 1934. Arbetet inledde en ny våg på sitt område. Från denna tid var Jutikkala en flitig lokalhistorisk författare.


 

Ämnet för Jutikkalas doktorsavhandling, herrgårdarna i Västra Finland, hade sitt ursprung i hans bakgrund. Utgångspunkten var professor Gabriel Nikanders artikel ”Finländska herrgårdar under den gustavianska tiden” i Historisk tidskrift för Finland (1917). Suolahti godkände villigt den unge forskarens ämne och gav en avgörande impuls till att han började forska i 1700-talet istället för i 1800-talet. Många stora herrgårdar hade placerat sina dokument i offentliga arkiv, men Jutikkala undersökte även arkiven på ett tjugotal herrgårdar runtom i landet. Han samlade in så mycket material att arbetet måste pub­liceras i två delar. Den första delen grans­kades som doktorsavhandling 1932, och den andra delen utkom samma år. Doktoranden var 24 år och förblev länge den yngsta som disputerat för doktorsgraden inom historieämnet.


 

I början av 1932 engagerades Eino Jutikkala som redaktionssekreterare för Suomen kulttuurihistoria (Finlands kultur­historia), som Gunnar Suolahti planerade. Den kollektiva strömning som räknade sitt ursprung från Karl Lamprecht hade fått en stark ställning i Finland under benämningen kulturhistoria. Utifrån denna inledde man arbetet på en allmän framställning som skulle avvika från alla tidigare tolkningar av Finlands historia. Suolahti avled 1933 och hann endast uppleva det första av arbetets fyra band. Väinö Voionmaa, som tjugo år tidigare avvikit från det rådande förvaltningshistoriska paradigmet och utsett stadssamhället till forskningsobjekt, gav sitt samtycke till att bli huvudredaktör – som redaktionen uttryckte saken – men blev i själva verket mest galjonsfigur. Själva arbetet utfördes i sin helhet av redaktionen, som bestod av Suolahtis elever Jutikkala, Heikki Waris, Lauri Kuusanmäki, Esko Aaltonen och Pentti Renvall. Den egentliga pådrivande kraften var Jutikkala, som inte bara var en individualistisk forskare utan även en nitisk projektledare.


 

I Suomen kulttuurihistoria fick de kollektiva fenomenen ett så stort utrymme att individerna hamnade i skymundan, vilket arbetet också kritiserades för. Period­indelningen avviker från den sedvanliga. De historiska perioderna delades in i stamsamhället, ståndssamhället, det agrara samhället, stadssamhället och det begynnande industrisamhället. I verkets grepp och anda märks ett inflytande av den danske forskaren Troels-Lund. I slutkapitlen finns även fläktar av de moderna sociologiska metoder som Waris bekantat sig med i USA. Viktiga kapitel är avsnitten om befolknings- och bosättningshistoria samt beskrivningarna av samhällets olika skikt och deras levnadssätt, som redaktionssekreteraren skrev själv. Arbetet, som kom ut 1933–1936, var den kulturhistoriska skolans kraftprov.


 

Efter detta började Jutikkala tillsammans med Gabriel Nikander redigera verket Säterier och storgårdar i Finland I–III (1939–1946). Serien var mer omfattande än Nikanders tidigare arbete och innefatta­de även betydande boställen, rusthåll och gårdar med över hundra hektar brukad jord. Den nya boken om herrgårdarna, till vilken Jutikkala skrev en rätt omfattande artikel om storgodsägandets historia i Finland, blev oavsiktligt ett minnesmärke över forskningsobjekten, då storgodsen till följd av kolonisationsverksamheten splittrades efter fortsättningskriget. Arbetet kan betraktas som ett av de första egentliga forskningsprojekten inom historie­ämnet, eftersom det vid sidan av de egentliga redaktörerna även sysselsatte andra skribenter och ett antal forskningsassistenter. Projektet ökade Jutikkalas publikationsförteckning med ytterligare artiklar om herrgårds­väsendet och jordägandets historia.


 

En skrift av en helt annan karaktär var den första delen av Suomen postilaitoksen historia 1638–1938 (Det finska post­väsendets historia 1638–1938). Arbetet är en viktig förvaltningshistorisk framställning och kom ut 1938.


 

Det mest betydande av Eino Jutikkalas omfångsrika verk är Bonden i Finland genom tiderna (1942, på svenska med denna titel 1963), som är en av klassikerna inom historieskrivningen i Finland. Även författaren betraktade boken som sitt magnum opus. Jutikkala hade behandlat bondebefolkningen i ett stort antal artiklar som publicerats under en tioårsperiod, och naturligtvis även i Sääksmäki sockens his­toria. Det var följaktligen naturligt att den nygrundade stiftelsen för bondekulturen, Talonpoikaiskulttuurisäätiö, gav honom uppdraget att skriva den finske bondens historia. En reviderad upplaga gavs ut 1958.


 

Bonden i Finland genom tiderna betraktades som ett viktigt element i bygget av den nationella identiteten. Jutikkala skildrade här landsbygdsbefolkningen, särskilt de jordägande bönderna. Bonden lyftes fram som en viktig försvarare av den nordiska demokratin, som en aktiv aktör, något som avvek från rådande stereotyper. Ett centralt inslag var bondeståndets ansträngda förhållande till adeln och kronan, ett tema som Jutikkala även behandlade i en senare jämförande undersökning av förhållandena i Norden.


 

Jutikkala hade redan före andra världskriget förespråkat uppfattningen att det ursprungliga jordägandet varit privat, inte kollektivt, som man allmänt ansåg inom den samtida internationella forskningen. När Jutikkala under krigsåren uppfyllde sin fosterländska plikt genom att skriva propaganda för att stärka nationen, lyfte han gärna fram den finske bondens frihet och urgamla rätt att äga jord som motsats till de feodala systemen. Här betonade han också den nordiska dimensionen.


 

Även om Jutikkala tillsammans med geografen Väinö Auer publicerade ett arbete om Östkarelen, Finnlands Lebensraum (1941, Finlands livsrum) – det tyska förlaget stod för titeln – och även om han i många artiklar försvarade bondesamhällets hävdvunna värderingar, hade han inte anlag för extremism av något slag. Han var inte äktfinsk, till skillnad från vad som var vanligt i hans åldersgrupp, och hörde inte till Akademiska Karelen-Sällskapet Han deltog inte heller i historieforskarnas språkstrider på 1930-talet. Men frisinnat finsksinnad var han, även patriot, och det rådde inga tvivel om hans borgerliga övertygelse.


 

På ett sammanträde 1932 i Historiallinen Yhdistys, en förening för de finskspråkiga historieforskarna, föreslog professor Voionmaa att man skulle sammanställa en särskild guide i syfte att höja nivån på de lokalhistoriska verken. I den diskussion som följde föreslog den färske doktorn Jutikkala att man i stället borde grunda en forskningsanstalt enligt modell från Stadshistoriska institutet i Sverige. Förslaget fick stöd och Jutikkala valdes in i den förberedande kommittén. När Paikallishistoriallinen Toimisto (Byrån för lokalhistoria) öppnades i slutet av 1933, blev Jutikkala medlem i dess direktion och dess första kassör. Jutikkala satt med i direktionen i flera decennier, en period även som ordförande.


 

Strax efter att Sääksmäki sockens historia kommit ut beställde sex kommuner i Längelmävesiregionen ett gemensamt lokalhistoriskt verk i syfte att spara kostnader. Ordförande för redaktionsrådet blev Väinö Voionmaa, medan Jutikkala blev sekreterare. Projektet var ett experiment och Jutikkala var upphovsman till den nya modellen. Det största skrivarbetet föll på honom. Han skrev långa kapitel till den första delen och stod också för alla befolkningshistoriska avsnitt i de följande delarna.


 

När arbetet på ett historieverk över landskapet Tavastland inleddes 1947 hade forskargruppen Jutikkala, Kuusanmäki och Esko Aaltonen – bekant från arbetet med Finlands kulturhistoria – åter en central roll, och Jutikkala blev energisk huvudredaktör. Hämeen historia (I–IX, 1955–1986) är fortfarande det enda omfattande landskapshistoriska verket i Finland.


 

Vid promotionen våren 1932 promoverades Eino Jutikkala till både magister och doktor. Följande år utsågs han till docent i Finlands historia och 1947 till personlig extra­ordinarie professor i samma läroämne. Han upprätthöll professuren i ekonomisk historia vid den statsvetenskapliga fakulteten 1950–1954, varefter han kallades till professor i Finlands historia.


 

Under sina första år som professor pub­licerade Eino Jutikkala Suomen historian kartasto (1949, Kartverk över Finlands historia), ett arbete som hade sitt ursprung i hans barndomsintressen. Jutikkala gav även betydande bidrag till Suomen historian käsikirja (1949, Handbok i Finlands historia), som förändrade helhetsbilden av Finlands historia och användes som lärobok vid universitetet i omkring trettio år. Det självständiga Finlands första decennier hade dominerats av en historieuppfattning som var inriktad på medeltiden och den svenska tiden. Handboken flyttade fokus till tiden efter 1809. Undfallenhetslinjen fick mer utrymme vid sidan av den tidigare starkt konstitutionella inriktningen, och frihetskriget 1918 omvandlades till medborgarkriget. I avsnittet om 1700-­talet gick Jutikkala i stor utsträckning in för den moderata tolkningen av självständighetssträvandena som rått inom den finlandssvenska forskningen. Den finsknationella historieskrivningen på 1930-talet hade överdrivit betydelsen av dessa strävanden.


 

Den njutbart skrivna Uudenajan taloushistoria (1953, Den nya tidens ekonomiska historia), som länge användes som lärobok vid universitetet, vittnar om författarens omfattande beläsenhet. Redan i Bonden i Finland genom tiderna hade Jutikkala tagit intryck av den svenska förgrundsgestalten inom socialhistoria Eli F. Heckscher, men dessa intryck framträdde särskilt tydligt i Uudenajan taloushistoria, som inte behandlade ekonomisk historia enbart som en historia över lagar och förordningar utan även över praktisk verksamhet. Heckscher var en av de viktiga impulsgivarna under Jutikkalas forskarkarriär.


 

En av Jutikkalas mest betydande publikationer är Pohjoismaisen yhteiskunnan historiallisia juuria (1965, Det nordiska samhällets historiska rötter). Arbetet är en jämförande presentation av huvudströmmar som format de nordiska samhällena; det behandlar utvecklingen från släktsamhället till ståndssamhällets uppkomst och upplösning, kampen mellan kungamakt, adel och lantdag, nationalitetsidéns, demokratins och arbetarrörelsens styrka och slutligen folkhemmets uppkomst.


 

Efter krigsåren inriktade Jutikkala sig starkt också på sitt ungdomsintresse, städernas utveckling. Snart drogs han med i historieprojekten för landets båda huvud­städer. Man hade gjort flera försök att starta stadshistorieprojekt för både Åbo och Helsingfors under 1900-talets första hälft. När en historiekommission åter tillsattes i Helsingfors 1946 blev Jutikkala dess sek­re­terare, och 1964 dess ordförande. Själv skrev han inte, men det behövdes en pådrivande kraft med Jutikkalas förmåga att hålla en stor grupp av skribenter samman.


 

I historieprojektet för sin skolstad Åbo medverkade Jutikkala däremot som författare. När projektet i början av 1950-­talet slutligen inleddes, skred Jutikkala på sitt sedvanliga vis omedelbart till verket, och hans bidrag trycktes i två delar 1957. Jutikkala tillsammans med Sven-Erik Åström, som samtidigt skrev på Helsingfors historia, var de första som undersökte den interna differentieringen inom en stad och tillämpade kartografiska metoder. Omedelbart efter historieverken om Helsingfors och Åbo deltog Jutikkala i arbetet med att skriva Tammerfors historia.


 

Jutikkala blev särskilt intresserad av stadsplaner och tomtägande. I en omfattande artikel behandlade han tomtfrågan i Åbo efter storbranden 1827. Detta gav honom i sin tur uppslaget att forska i introduktionen av rutstadsplanen i Finlands städer sedan 1600-talet (1963). Från 1968 representerade Jutikkala i över tio års tid Finland i den internationella kommissionen för forskning i stadshistoria och blev internationellt känd som representant för ämnet. Han redigerade även avsnittet om gamla stadsplaner i Finlands städer i en internationell publikation.


 

Befolkningshistoria i dess olika former var föremål för Jutikkalas intresse redan från hans första artiklar. Han var särskilt intresserad av brytningstider som haft stor inverkan på Finlands befolkningshistoria och av landets folkmängd före inrättandet av tabellverket 1749. År 1945 publicerade han ett banbrytande arbete: Die Bevölkerung Finnlands in den Jahren 1721–49 (Finlands befolkning åren 1721–49). I slutet av 1960-talet uppdaterade han landets befolkningshistoria. På samma sätt som inom stadshistoria bidrog även Jutikkalas arbete inom befolkningshistoria till att öka hans internationella inflytande.


 

Inte heller den politiska historien var något okänt område för Jutikkala. Bevis på detta är hans bidrag om ”den första republiken” (1919–1945) i Suomen poliittinen historia 1809–1975 (1977, Finlands politiska historia 1809–1975) och de många artiklar han publicerade om aktuella frågor. I sin tjänst vid Statens informationsverk under fortsättningskriget fick Jutikkala följa med läget på fronten och stämningarna dag för dag, ibland till och med timme för timme. Detta väckte hans forskar­intresse för politisk historia och statshistoria, särskilt för det sena 1800-talet och hans egna ungdomsdecennier. Det sista beviset på detta är Valtion tiedotuslaitoksen salainen sotakronikka (Statens informationsverks hemliga krigskrönika), som Jutikkala fick tryckfärdig till sin 90-årsdag, men som han skrev redan hösten 1944. Då hade manu­skriptet förstörts tillsammans med andra dokument, men författaren hade gömt en kopia bland sina papper.


 

Jutikkala var en flitig recensent av forskningslitteratur. Han var medlem i redaktionsrådet för Historiallinen Aikakauskirja (den finskspråkiga historiska tidskriften i Finland) i flera decennier och verkade som dess huvudredaktör 1970–1982. Han svarade för Finlands del i den samnordiska tidskriften Scandinavian Economic History Review i nästan ett kvartssekel. Den nordiska dimensionen var alltid viktig för Jutikkala, som i tiotals år var en väntad deltagare, föredragshållare och guide på de nordiska historikernas kongresser. Forskningssamarbete med nordiska kollegor var naturligt för Jutikkala, och intensivast var det kanske på 1960- och 1970-talen, då han ledde Finlands forskargrupp i det nordiska projektet för forskning om ödehemman.


 

Eino Jutikkala var en aktiv medlem i historieforskarnas organisationer, i Finska vetenskapsakademin, Finska Vetenskaps-Societeten samt i bl.a. Alfred Kordelins stiftelse. År 1972 erhöll Jutikkala akademikers titel, och under Helsingfors universitets jubileumsår 1990 tilldelades han storkorset av Finlands Lejons orden. Han blev hedersdoktor vid Helsingfors, Tammerfors och Stockholms universitet och Handelshögskolan i Helsingfors, och han promoverades till Finlands första jubelhedersdoktor vid promotionen vid Helsingfors universitets statsvetenskapliga fakultet 2006.


 

Päiviö Tommila


 

Eino Kaarlo Ilmari Rinne, från 1931 Jutikkala, född 24.10.1907 i Sääksmäki, död 22.12.2006 i Helsingfors. Föräldrar filosofie magistern, godsägaren Kaarle Fredrik Rinne och Hilma Maria Hagelberg.


 

PRODUKTION. Läntisen Suomen kartanolaitos Ruo­tsin vallan viimeisenä aikana I–II (1932); Sääksmäen pitäjän historia (1934); Suomen postilaitoksen historia I (1938); Vääksyn kartanon historia (1939); Suomen talonpojan historia (1942; rev. uppl. 1958; Bonden i Finland genom tiderna 1963); Die Be­völ­kerung Finnlands in den Jahren 1721–49 (1945); Puoli vuosisataa elintarviketeollisuutta I–II (1945–1950); Suomen historian kartasto (1949); Uuden ajan taloushistoria (1953); Turun kaupungin historia 1856–1917 (1962, Åbo stads historia 1856–1917 1985); A History of Finland (tills. med K. Pirinen, 1962; 6 rev. uppl. 2003; även på ty., sv., fr., fi., ungerska, tjeckiska); Suomen kansanedustuslaitoksen historia IV:1 (1962); Pohjoismaisen yhteiskunnan historiallisia juuria (1965); Helsingfors stads historia V. Perioden 1918–1945 (1967); Suomen poliittinen historia 1809–1975 2 (1977); Scandinavian Atlas of Historic Towns I–II (1977; New Series 1 1990); Bonden – adelsmannen – kronan (1979); Tampereen historia 1905–45 (1979); Suomen taloushistoria I (1980); Kuolemalla on aina syynsä. Maailman väestöhistorian ääriviivoja (1987; 3 uppl. 1994); Samarbete över Bottniska viken. Kulturfonden för Sverige och Finland 1960–1990 (1992); Valtion tiedotuslaitoksen salainen sotakronikka (1997). Redigerat: Suomen kulttuurihistoria I–IV (1933–1936); Säterier och herrgårdar i Finland I–III (tills. med G. Nikander, 1939–1945); Presidentin päiväkirja I–II. Lauri Kr. Relanderin muistiinpanot (1967–1968). Se även Akateemikko Eino Jutikkalan kirjallinen tuotanto 1929–1977. Eino Jutikkala. Historiantutkijan sana. Maisterista akateemikoksi (1977); Akateemikko Eino Jutikkalan kirjallinen tuotanto 1977–1992. Historian arkisto 102 (1993).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Jutikkala, Minusta piti tulla Turun kaupunginaktuaari. Miten meistä tuli historian tohtoreita (1998); K. K. Kulha, Jutikkala. Tinkimätön akateemikko (2007); K. Simo­la, Mies joka sanoi kyllä historialle. Pellervo 10/1997; P. Tommila, Suomen historiankirjoitus. Tutkimuksen historia (1989); P. Tommila, Akateemikko. Historiallinen Aikakauskirja 1997; P. Tommila, Jutikkala – vuosisadan akateemikko. Historiallinen Aika­kauskirja 1/2007; S.-E Åström, Eino Jutikkala talous­historioitsijana. Näkökulmia menneisyyteen. Eino Jutikkalan juhlakirja (1967).


 

BILDKÄLLA. Jutikkala, Eino. Foto: Antti Taskiainen, 1955. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5293-1416928957899

 

Upp