NELIMARKKA, Eero


(1891–1977)


Konstnär


Eero Nelimarkkas konstnärsbana sträckte sig över mer än 60 år. Hans konst uppskattas dels som utmärkande för 1910- och 1920-­talens modernism, dels för sin skildring av det österbottniska folket och landskapet. Vid sidan om sitt arbete som konstnär var Nelimarkka konstpedagog. År 1964 grundade han Nelimarkka-museet i Alajärvi i Södra Österbotten.


 

Liksom många andra konstnärer på den tiden kom Eero Nelimarkka från en hantverkarfamilj. Hans föräldrar hade i början av 1880-talet flyttat från landsortsmiljön i österbottniska Alajärvi via Jyväskylä och Helsingfors till Vasa. Familjen hade sex barn, av vilka Eero, som föddes 1891, var det yngsta. Fadern, skräddaren Erkki Nelimarkka, var en riktig eldsjäl som också var känd som lekmannapredikant. Omkring tiden för Eeros födelse gick faderns skrädderiverkstad i konkurs och denne togs in på mentalsjukhus. Modern, Maria Nelimarkka, fick lov att försörja familjen genom sömnads- och tvättarbeten. Trots fattig­domen och svårigheterna var det också mycket i Eero Nelimarkkas barndom som efterlämnade ljusa minnen; bland annat var musiken hela familjens gemensamma intresse. Hemifrån ärvde Nelimarkka också en stark religiositet, som blev en bärande kraft genom hans liv.


 

Eero Nelimarkka studerade vid hanverkarskolan och som femtonåring var han utbildad sockerbagare, vilket var hans första yrke. Den unge gesällen fick ett stipendium från hantverkarföreningen för att resa till Stockholm. Där bekantade han sig vid sidan om sitt arbete också med konstmuseer och följde bland annat Carl Larssons arbete med plafondmålningen i Dramaten. Efter återkomsten till Finland började Nelimarkka överväga konststudier. Sin händighet och konstnärliga begåvning hade han gett prov på redan i folkskolan och under teckningslektionerna i hantverkarskolan. Hösten 1909 reste han till Helsingfors för att inleda studierna vid Centralskolan för konstflit. Nelimarkka hade stor nytta av sin utbildning till sockerbagare: tack vare den kunde han försörja sig genom att vid sidan av studierna arbeta på konditorier.


 

År 1912 reste Nelimarkka på en halvårs studieresa till Paris. Som så många andra for han iväg närapå medellös och förlitade sig på tillfälliga arbeten. Paris var den dåtida modernismens centrum och en utmärkt plats att bekanta sig med de internationella strömningarna. Nelimarkka anpassade sig väl till det parisiska konstnärslivet. Man målade på morgnarna i de privata akademierna, på eftermiddagarna besökte man Louvren och andra museer och utställningar. På kvällen återvände man på nytt till akademin för att teckna. Efter vistelsen i Frankrike lyckades Nelimarkka­ bli antagen som elev till Eero Järnefelt vid Helsingfors universitets ritsal. Järnefelt hade ett betydande inflytande på sin unga elevs utveckling: genom honom stärktes Nelimarkkas band till den nationella realismen och folkskildringstraditionen.


 

På 1910-talet hade de internationella, Pariscentrerade konstriktningarna inflytande också över det finländska konstlivet, där de ofta uppfattades som radikala. Nelimarkkas konst från den tiden avspeglar på ett intressant sätt såväl den brytning som pågick inom den finländska konsten som influenserna från Paris. I sitt arbete tillämpade han de modernistiska stilgreppen på ett originellt sätt; man kan i hans måleri se inflytande från fauvismen och kubismen. Kraften hos ”den rena paletten” framträder i klara, pastelltonade ytor. År 1917 anslöt sig Nelimarkka till den s.k. Novembergruppen, som hade uppstått omkring Tyko Sallinen. Novembergruppens stil kommer hos Nelimarkka till uttryck i de mörknande färgerna men framförallt i den nationella motivkretsen: som avbildningar av vanliga människor ur folket koncentrerade på vardagliga sysslor i vilsamma interiörer, eller som utomhusbilder av gårdstun. Bland Novembergruppens medlemmar framstår Nelimarkka som en lyrisk och behärskad målare.


 

Början av 1920-talet var för Nelimarkka en tid av intensivt arbete. Dels berodde arbetstakten på familjesituationen. År 1918 hade Nelimarkka gift sig med bond­dottern Saima Alaviitala från Alahärmä, och 1921 kunde familjen, som omfattade fyra personer, flytta in i sitt första egna hem, ett trähus i Kottby trädgårdsstad. Den gynnsamma arbetsstämningen och framtidstron var också ett resultat av den yrkesmässiga säkerhet som en andra resa till Paris 1920 hade gett och av att Nelimarkka slutgiltigt tillfrisknat från en hotande lungsjukdom. Under det självständiga Finlands första årtionde eftersträvades en harmonisk stil med betoning av det klassiska; av de internationella strömningarna var det framför allt nyklassicismen och nysakligheten som togs väl emot och understöddes, strömningar som stod i samklang med idealen i den unga republiken Finland. I Nelimarkkas konst kom sådana ideal till synes i att den blev mera strukturerad, kompositionen genomtänkt och färgerna klarare. Trots att han sedan tidigt 1910-tal var bosatt i Helsingfors, hade konstnären bevarat starka band till Österbotten. Nelimarkkas förhållande till den sydösterbottniska landsortsmiljön befästes ytterligare genom äktenskapet, och i Härmä i hjärtat av Södra Österbotten fann han de motiv som stod honom nära: de fridfulla interiörerna och Österbottens folk och landskap.


 

På det psykologiska planet var 1920-talet för Nelimarkka en tid av svår andlig och religiös kamp. I början av årtiondet hade han insjuknat i schizofreni, men tillfrisknade och kunde rätt snart återuppta arbetet. Efter sjukdomen fick Nelimarkka utstå en stor personlig förlust då hustrun tillsammans med de fyra barnen för över tio års tid flyttade tillbaka till sitt barndomshem i Alahärmä. Mot slutet av 1920-talet drevs Nelimarkka in i en svår yrkesmässig kris och riktade sin energi på bland annat skrivande i stället för målning. På 1930-talet blev hans förhållande till sitt konstnärliga arbete åter mera positivt, och han blev ånyo produktiv. Hans kristid innebar en tydlig vändpunkt i hans konst. De klassiska idealen, nysakligheten i dess franska form, kommer till synes i att formerna får mer stadga, penseldragen slätas ut och att släta ytor betonas. Färgskalan mörknar till toner i grönockra och blågrått. I landskapen betonas fridfullheten, slättlandets öppenhet och tidlösheten. Personporträtten har djup och melankoli, ofta också ömsint humor och ironi.


 

Inom landskapsmåleriet började Nelimarkka gestalta de österbottniska slätterna på ett nytt sätt: åskådaren befinner sig på långt avstånd, medan luften och rymden är nära. Den populära uppfattningen om Nelimarkka som skildrare av det österbottniska landskapet uppstod på 1930-talet, just i det skede då det förenklades till ett oändligt landskap som delas bara av horisontlinjen. Hans popularitet stod i samklang med ett på 1920- och 1930-talen växande intresse för agrara miljöer samt beundran för det österbottniska. Hans agrara landskap representerade värden som då uppfattades som trygga och bestående: jordbruket, det ”äktfinska” och det österbottniska. Det ”österbottniska” i Nelimarkkas landskap är ändå relativt. I land­skapet, och särskilt i dess rumsuppfattning – rummet avbildas som om det var en kontinuerlig ström som breder ut sig i alla riktningar – är konstnärens anknytning till det klassiska holländska landskaps­måleriet på 1600-talet skönjbar.


 

Nelimarkkas avskalade slättlandskap kan också uppfattas ur ett sublimt perspektiv, i upplevelsen av naturens storhet och oändlighet, i människans längtan, och kanske också rädsla, inför det tidlösa och evighetsfrågorna. Hos Nelimarkka är tidlösheten även förknippad med historisk kontinuitet. Hans landskap ingår i en finländsk tradition som fick sin början redan vid 1800-talets mitt, där ett monumentalt avbildat landskap öppnar sig som ett panorama för åskådaren och där det egna landskapet är en symbol för den fosterländska andan. Före Nelimarkkas slättskildringar uppfattades – också hos Topelius och I. K. Inha – det österbottniska landskapet som intetsägande, rentav som ett slags landskapets negation. Nelimarkka vände i sin konst landskapets flackhet till en styrka och fick därigenom det österbottniska landskapet att framstå som ”riktigt” och vackert.


 

Nelimarkkas uppfattning om konst var baserad på idealism och en religiös åskådning. I landskapet kan man varsebli hans världsuppfattning: himmel och jord, ande och materia, grunden för människolivet. För Nelimarkka utgjorde inte bara Österbottens natur och landskap utan också det österbottniska i en religiös-fosterländsk och psykologisk mening ett grundvärde, som han behandlade i konst, tal och skrift livet igenom. Nelimarkka var ändå inte fanatisk och han betraktade inte heller det österbottniska som ett självändamål. Han knöt det till ett större sammanhang på landskapets, nationens och mänsklighetens nivåer och varnade för ytligheten hos en överdriven fosterländskhet.


 

Alltsedan 15 års ålder hade Nelimarkka med obruten entusiasm rest runt i Europa och efter andra världskriget också i Mellanöstern och Förenta staterna. På sina resor målade han och bekantade sig med konstinstitutionerna och den lokala kulturen. Han betraktade också konsten som den kraft som förenade människor och folk runtom i världen. Konstens pedagogiska sida var särskilt viktig för Nelimarkka. Det ansvar han kände för den sydösterbottniska konsten, samt hans starka personliga övertygelse om att konstnärligt vetande och tänkande borde göras tillgängligt för var och en, bidrog till att han 1964 grundande en konstskola och ett konstmuseum på faderns födelseort Alajärvi. Redan efter kriget hade Nelimarkka börjat samla finländsk konst till samlingarna i stiftelsen Nelimarkka-Rahasto, som han hade instiftat. Han förärades professors titel 1966.


 

I Nelimarkkas person förenades på ett unikt sätt djup fosterländskhet med en genuin internationalism. Från en finländsk motivkrets övergick han tidvis till internationella motiv: olika kulturer och levnadssätt, exotiska landskap. Det är ändå med den konst som är knuten till Österbotten som Nelimarkka har berört den finländska kulturen djupast.


 

Hannele Savelainen


 

Eero Alexander Nelimarkka, född 10.10.1891 i Vasa, död 27.11.1977 i Helsingfors. Föräldrar skräddaren Erkki Heikinpoika Nelimarkka och Maria ­Juhon­tytär Koivukangas. Gift 1918 med Saima Sofia Alaviitala.


 

VERK. Representerad i Nelimarkkamuseet, Alajärvi; Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Amos Andersons konstmuseum, Helsingfors; konstmuseerna i Tavastehus, Imatra, Kemi, Lahtis, Tammerfors, Åbo och Vasa; samlingar tillhöriga Gyllenbergs, Hiekkas, Kordelins och Serlachius stiftelser; Alvar Aalto-museet, Jyväskylä; Seinäjoki stad; Bäcksbacka-samlingen i Helsingfors stads konstmuseum; Nationalmuseum, Stockhom; Moderna museet, Stockholm; Göteborgs konstmuseum; Nasjonalmuseet, Oslo; Eremitaget, S:t Petersburg. Offentliga verk: altartavlorna i Ijo kyrka samt i bönehusen i Vasa och Laihela; altartavlorna i Skibotns och Lyngenfjords kyrkor, Norge.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Eero Nelimarkkas manuskript- och brevsamling, Nelimarkkamuseet, Ala­järvi. Alajärven elämää. Eero Nelimarkka (1966); R. Nelimarkka & J. Seeck & P. Suhonen, Eero Neli­markka (1984); H. Savelainen, ”Kullakin on kohtalonsa elon tiellä”. Eero Nelimarkan elämänkaari 1891−1977 (1991); H. Savelainen, Neli­markan maisema. 1920-luku Eero Nelimarkan maisemataiteessa­ – aikansa maisemasta ajattomaan maisemaan (1998); S.-L. Uutela, Eero Nelimarkka 1891–1921. Varhaistuotanto (avhandling pro gradu, Helsingfors universitet, 1976); O. Valkonen, Patriarkaalinen taiteilija Eero Nelimarkka. Taide 1/1968.


 

BILDKÄLLA. Nelimarkka, Eero. Foto: Salon Strindberg. Uusi Suomis bildarkiv

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5312-1416928957918

 

Upp