AIRO, Aksel Fredrik


(1898–1985)


Chef för generalstaben, generallöjtnant, riksdagsman


A. F. Airo var den viktigaste officeren bakom den operativa planeringen under både vinterkriget och fortsättningskriget. Inom denna sektor vid Högkvarteret var han överbefälhavaren Mannerheims närmaste man. Senare forskning har också uppmärksammat Airos viktiga andel i 1930-talets fredstida operativa försvarsplanering.


 

Aksel Fredrik Airo kom från rätt anspråkslösa förhållanden i Åbo. I skolmatriklarna uppges faderns yrke som arbetare, vilket senare ändras till gårdsägare. Hemmets atmosfär präglades av en vurm för bildning och finskhet. Fadern bytte 1906 ut släktnamnet Johansson till Airo, och på väggen hängde ett porträtt av Johan Vilhelm Snellman. De två sönerna Aksel och Artturi sattes båda i läroverk.


 

Airos skolår sammanföll med vad som i Finlands förhållande till Ryssland kallats för den andra förtrycksperioden, och i Åbo reallyceum anammade han en fosterländskhet som till väsentlig del bestod i ryssfientlighet och finsksinne i språkfrågan. Sommarloven hos släktingar i Tarvasjoki blev viktiga för den unge Airo.


 

Första världskrigets utbrott inspirerade bröderna Airo, som hoppades på en tysk seger. De nåddes av rykten om äldre skolpojkar som officiellt hade begett sig från Åbo till Tyskland som ”scouter”, i själva verket för att skaffa sig militärutbildning. Airo uppfattade det dock som sin plikt gentemot föräldrarna att avlägga studentexamen. Våren 1917 blåste revolutionens friska vindar. Airo och hans vänner var optimistiska inför framtiden. Hösten skulle ändå bli annorlunda än väntat, och de unga studenterna kunde inte inleda sina studier vare sig vid Helsingfors universitet eller Tekniska högskolan.


 

När inbördeskriget bröt ut en januarisöndag 1918 lyckades Airo ta sig till den vita sidan. Han tog värvning i Åbobataljonen vid Björneborgs regemente, men fick inte omedelbart tjänstgöring vid fronten, utan gick först på kurs i artilleriskolan i Jakobstad. Sitt elddop fick han vid Ahvola­fronten på Karelska näset. Vid Ahvola utkämpades ett av krigets blodigaste och mest påfrestande slag, som rentav har omtalats som ”Finlands Verdun”. Efter Ahvola deltog Airo ytterligare i striden om Viborg i slutet av april.


 

Vid krigets slut var Airo fältväbel. Kriget hade kraftigt påverkat hans tankevärld, och i stället för tekniska studier beslöt han att välja en bana som officer. Airo hade framgång som batterichef i Villmanstrand, där han blivit placerad 1918. Studierna fortsatte vid artilleriskolan i Jakobstad och i form av specialkurser. Tre års intensiva studier i Frankrike 1920–1923 blev språngbrädan för ett snabbt avancemang på offi­cersbanan. Ett sådant avancemang var på den tiden desto svårare som Airo inte var jägarofficer. Nästan alla positioner på högre nivå och mellannivå tillsattes med jägare.


 

Man kan säga att Airo under dessa år utvecklades till en ”fransk officer”, som tänkte franskt och lärde sig uppskatta försvarsvilja och försvarsstrider som stridsform samt i anslutning därtill betydelsen av fästningsverk. Frankrike hade genom ett envetet försvar lyckats bli en av segrarmakterna i första världskriget. I dessa frågor företrädde Airo ett annat synsätt än många av sina samtida jägarofficerare.


 

Airo hade förmånen att i hemlandet omedelbart få tillämpa sina insikter och färdigheter. Under 1920- och 1930-talen avbröts hans verksamhet på generalstaben bara av ett par kortare perioder av tjänstgöring i truppförband. Som chef för den operativa byrån och för den operativa avdelningen vid generalstaben fick han ett stort inflytande över Finlands försvarsplaner. Från jägarnas offensiva optimism på 1920-talet övergick man på 1930-talet till den defensiva realism som Airo representerade.


 

Den blivande överbefälhavaren, fältmarskalk Mannerheim, lärde känna Airo då denne förordnades till sekreterare i försvarsrådet 1933. Som bevis på sitt förtroende förordnade Mannerheim Airo till militärexpert i förhandlingarna med Sverige om ett gemensamt försvar av Åland. Valet var speciellt eftersom Airo som äktfinne vägrade tala svenska. Vid förhandlingarna talade han helst franska, vilket irriterade svenskarna.


 

I tidigare forskning har Airo betraktats som ”Mannerheims betrodde”. Det stämmer såtillvida att deras samarbete pågick oavbrutet i över tio års tid, från åren i försvarsrådet genom vinter- och fortsättningskriget fram till 1945. I flera viktiga frågor företrädde de dock olika linjer. Detta framgick redan vid förhandlingarna i Moskva hösten 1939, då Airo till skillnad från Mannerheim företrädde en absolut oeftergivlig linje inför Sovjetunionens krav.


 

Kort efter krigets utbrott 1939 utnämnde överbefälhavaren Airo till generalkvartermästare, en befattning som inte existerade i den fredstida organisationen och som innebar att Airo fick ledningen för hela den operativa verksamheten. I kriget kom Airo till sin rätt; i det tidvis kaotiska läget i vinterkrigets inledningsskede förblev han kyligt lugn och ingöt därmed förtroende för ett lyckat försvar hos omgivningen och även hos överbefälhavaren. Med tanke på ledningen av operationerna hade han en utmärkt förmåga att snabbt skapa sig en bild av händelserna, gestalta helheter och dra de nödvändiga slutsatserna. En stor driftighet och förmåga att klara sig med lite sömn var till gagn när kriget pressade på.


 

Sedan finländarna avvärjt sovjetstyrkornas första storoffensiv på Karelska näset i december, inleddes offensiva krigshandlingar i norr. I Tolvajärvi vanns den första segern, som fick stor betydelse för stridsmoralen. Genom att sedan skickligt förskjuta tyngdpunkten kunde man slå tillbaka fienden i alla riktningar där den ryckte fram: i Petsamo, Salla, Suomussalmi och Kuhmo. I Ladogakarelen kunde IV Armékåren omringa större delen av den anfallande sovjetarmén.


 

Avvärjningssegrarna mot en överlägsen fiende i området norr om Ladoga kan med rätta ses som remarkabla prestationer, även i ett globalt krigshistoriskt perspektiv. Airo spelade en viktig roll i underbyggandet av dessa segrar. Segrarna på de norra och östra fronterna gjorde att den operativa avdelningen i januari 1940 invaggades i en falsk känsla av optimism. På fronterna i norr och öster kunde imponerande segrar vinnas, medan man på Karelska näset fick nöja sig med ett stelt försvar, ett utnötningskrig. Det är möjligt att ett överdrivet förtroende för Mannerheimlinjens uthållighet och en ambition att vinna segrar ledde till att överbefälhavaren på generalkvartermästarens inrådan koncentrerade en stor del av de nyupprättade förbanden till området norr om Ladoga. Finlands öde avgjordes dock på Karelska näset.


 

Airo förnekade genast efter kriget att det hade skett något egentligt genombrott vid Summa på Mannerheimlinjen. Samtidigt förnekade han att det i mars skulle ha inträffat någon katastrof vid Viborgska viken. Enligt Airo borde kriget ha fortsatt, och med de allierades stöd skulle det ha kunnat föras med framgång fram till våren 1940. De som förespråkade en fortsättning på kriget var i minoritet, i både ledningen för försvarsmakten och regeringen. Den trötte och sjuklige överbefälhavaren samt statsminister Risto Ryti och utrikesminister Väinö Tanner förespråkade fred. Enligt Airos uppfattning hade den politiska ledningen råkat i panik. Med en lugnare taktik och nerverna i behåll kunde Finland ha uppnått en mer gynnsam fred.


 

Airo har senare beskrivit Högkvarterets organisation under både vinterkriget och fortsättningskriget som en ”villervalla” som inte lämpade sig som förebild för någon annan. Organisationen baserade sig på Mannerheims personrelationer och den fredstida organisation som han var bekant med.


 

Ännu i slutskedet av vinterkriget hade Airo litat på hjälp från de västallierade. Frankrikes kollaps i maj–juni 1940 som en följd av Tysklands blixtkrig förändrade bilden helt. Ingen hjälp var att vänta från vare sig Frankrike eller England. Att det skulle finnas någon effektiv hjälp att förvänta från Sverige hade Airo i sitt stilla sinne betvivlat redan på 1930-talet. I hans ögon såg situationen inte bättre ut efter vinterkriget heller. En orientering mot Tyskland var motbjudande för honom. Airo hade från första början en realistisk uppfattning om de tyska styrkornas operativa duglighet i Lapplands och Östkarelens terräng. Han rapporterade på sitt lakoniska och sarkastiska vis: ”Ej kommer ryssen, ej avancerar tysken, herr Marskalk!”


 

Airo var ingen frändefolksaktivist, och till skillnad från flera av sina vänner deltog han inte i de östkarelska expeditionerna vid decennieskiftet 1920. På grund av sin tjänsteställning var han dock tvungen att bli en av huvudarkitekterna bakom krigsexpeditionerna i Östkarelen. I maj 1941 skrev han för överbefälhavaren en promemoria, där kommande gränsalternativ diskuterades. Planen var då ännu rätt måttfull. I november 1941, då de finska styrkorna redan trängt långt in på östkarelskt område, utvidgade han målen. I sin sista plan föreslog han rentav att Kolahalvön skulle annekteras. När det gällde Leningrad var Airo inne på samma linje som Mannerheim: staden skulle inte anfallas.


 

När tyskarna pressade finländarna att kapa den strategiskt viktiga Murmansk­banan i Sorokaområdet, fick Airo i uppdrag att planera operationen. Han bad att få med sig två andra generalmajorer, Erkki Raappanen och Ruben Lagus. Operationen verkställdes aldrig på grund av presidentens och överbefälhavarens tveksamhet. Airo var ända fram till sin död övertygad om att järnvägsförbindelsen hade kunnat brytas. Att operationen troligen skulle ha lett till att Förenta staterna förklarade Finland krig hade enligt Airo i den situationen inte betytt så mycket. Airo var först och främst en yrkesmilitär, som inte reflekterade så mycket över politiska frågor. Enligt egen utsago diskuterade han aldrig politik med överbefälhavaren.


 

Sovjetunionens framgångsrika storoffensiv mot Finland inleddes den 9 juni 1944. Ända sedan dess har det i den offentliga debatten, i memoarer och krigshistoriska studier dryftats hur genombrottet var möjligt och vem som bar ansvar för den katastrofala utvecklingen.


 

Befälhavaren för trupperna på Karelska näset, generallöjtnant Lennart Oesch, beskyllde framför allt chefen för Högkvarterets underrättelsetjänst, överste Aladár Paasonen, för att ha förskönat underrättelsedata. Paasonen skyllde i sin tur på den operativa ledningen, framför allt på generalkvartermästaren Airo och chefen för den operativa avdelningen, överste Valo Nihtilä. Nihtilä skyllde på Airo, liksom också dåvarande statsministern Edwin Linkomies. Chefen för generalstaben, infanterigeneralen Erik Heinrichs lade skulden på den ålderstigne överbefälhavaren, som ”inte såg skogen för bara träd”. Airo tillbakavisade beskyllningarna för egen del och kritiserade generallöjtnant Paavo Talvela, befälhavare för Aunusexpeditionen, för att ha motsatt sig en omgruppering av styrkorna.


 

I dokument för dokument upprepas Högkvarterets order om en förstärkning av trupperna på Karelska näset. Under vintern och våren 1944 inskärpte överbefälhavaren betydelsen av beredskap för den storoffensiv som var att vänta från Sovjetunionen. Någon avgörande höjning av beredskapen skedde dock inte. ”Detta hade krävt en hårdare realitet”, konstaterar Oesch i sina memoarer.


 

Airos lugn blev närapå legendariskt redan under kriget. Kallblodigt inleddes avvärjningsåtgärderna, koncentrationen av infanteristyrkor och fältartilleri i fiendens framryckningsriktning i Tali–Ihantala-­området, vid Viborgska viken och Vuosalmi. Lyckade uppehållande strider i Östkarelen och Ladogakarelen och en effektiv koncentration av styrkorna nordväst om Viborg i förening med en för Finland allt bättre allmän situation resulterade i en avvärjningsseger. De sovjetiska styrkorna nådde inte sitt etappmål vid Kymmene­linjen.


 

Då Mannerheim i början av augusti 1944 utsågs till republikens president, fick Airo en ännu mer framskjuten ställning. Airo bar i praktiken huvudansvaret för planeringen och verkställandet av operationerna i Lapplandskriget mot tyskarna. Överbefälhavaren utnämnde honom i början av december till chef för generalstaben vid försvarsmaktens högkvarter. Överbefälhavarens tillfredställelse med Airos verksamhet kan utläsas av att han den 18 oktober 1944 tilldelade Airo Frihetskorsets Mannerheimkors av 2. klass och i januari 1945 Frihetskorset av 1. klass med kraschan, svärd och eklöv. Airos militära karriär avancerade ända in i det sista.


 

I en intervju 1968 motiverade Airo förberedelserna för en mobilisering mot sovjetstyrkorna efter vapenstilleståndet. Enligt honom gjordes de första förberedande planerna i slutet av juni 1944 genast efter det att Ribbentropavtalet hade undertecknats. Airo avslöjade före sin död att han känt till att det samma höst magasinerades vapen i landet. Chefen för generalstaben häktades i juni 1945 misstänkt för landsförräderi. Han placerades samma år i september i ”skyddshäkte”, anklagad för att ha deltagit i förberedelserna för olaglig väpnad verksamhet.


 

Airos okuvliga vilja och andliga styrka visade sig i att han inte bröt samman under den 33 månader långa fångenskapen, trots att representanterna för den ”röda statspolisen” satte både fysisk och mental press på honom. Airo lyckades smuggla ut manuskriptet till sin ”Liikekannallepano­salaliitto” (Mobiliseringskonspirationen). Boken spreds blixtsnabbt från hand till hand, och av en upplaga på femtusen exemplar lyckades Statspolisen beslagta endast några hundra.


 

Efter frigivningen våren 1948 avskedades Airo från sitt ämbete av republikens president, för ”det allmänna bästa”. Generalen, som nyss fyllt 50, flyttade med sin familj till Ristintaipale gård i Vierumäki i Heinola landskommun. På gården fick han sedan med specialtillstånd sin grav. Efter att ha deltagit i kommunalpolitiken som representant för Nationella samlingspartiet ställde han upp som elektorskandidat i presidentvalet 1956. Framgången sporrade honom till att ställa upp som riksdagskandidat 1958. Han var elektorskandidat även i presidentvalet 1962 och satt som riksdagsman en andra period. Airo var respekterad över partigränserna i riksdagen, men i det praktiska riksdagsarbetet visade han sig vara synnerligen passiv. Airo var ingen politiker.


 

På 1950-talet skall det ha funnits planer på att utnämna Airo till överbefälhavare eller åtminstone till ledningen för försvarsmakten i händelse av krig. Den högsta generalsgraden nådde Airo aldrig, men ett sällsynt erkännande fick han då president Mauno Koivisto den 6 december 1982 tilldelade honom storkorset av Finlands Vita Ros orden med svärd.


 

Martti Turtola


 

Aksel Fredrik Johansson, fr.o.m. 1906 Airo, född 14.2.1898 i Åbo, död 9.5.1985 i Heinola lk. Föräldrar gårdsägaren Otto Fredrik Johansson och Amanda Vilhelmiina Grönlund. Gift 1924 med Aino Vilhelmiina Vuori.


 

PRODUKTION. ”Liikekannallepano-salaliitto” (1948); Mannerheim ylipäällikkönä vuosien 1939–45 sodissa. C.G. Mannerheim. Suomen Marsalkka (1951); flera artiklar i Sotilasaikakauslehti 1925–1957.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. T. Kuosa, A. F. Airo. Legenda jo eläessään. Päämajoitusmestari kenraaliluutnantti A. F. Airo operaatioiden johtajana 1939–1945 (1979); J. Ruutu, A. F. Airo. Vahva vaikuttaja (1988); E. Salometsä, A. F. Airo. Vaikeneva kenraali (1969); M. Turtola, Aksel Fredrik Airo. Taipumaton kenraali (1997).


 

BILDKÄLLA. Airo, Aksel Fredrik. Utrikesministeriets arkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4197-1416928956803

 

Upp