RIIPINEN, Hilja


(1883–1966)


Lotta Svärd-organisatör, ­riksdagsledamot, rektor


Hilja Riipinen är en av de mest färgstarka och omstridda personerna i Finlands historia. Hon hade en central roll i utvecklandet av Lotta Svärd-organisationen, speciellt under dess första tid. På 1930-talet var hon en av få kvinnor på framträdande poster i Lapporörelsen och Fosterländska folkrörelsen, IKL. Mest betydelsefull var hon måhända för utformandet av den så kallade lottaandan.

 

Hilja Riipinen, ursprungligen Miklin, föddes i Oulujoki som den äldsta i en syskonskara på sju barn. Fadern var polis, modern djupt religiös och hemmet pietistiskt präglat. Vid sidan om det andliga visade man den finsknationella rörelsen och dess företrädare aktning, framför allt J. V. Snellman. För övrigt följde man uppmärksamt landets angelägenheter.


 

Hilja Miklins begåvning uppmärksammades tidigt. Efter folkskolan skickades hon på lärarnas rekommendation till en flickskola i Uleåborg. Det var ett djärvt steg av de mindre bemedlade föräldrarna att sätta dottern i läroverk. I flickskolan i Uleåborg var tyska Hiljas favoritämne, ett ämne som den inspirerande men nyckfulla Stella Alfthan undervisade i. Vid sidan av studierna sysslade Hilja Miklin med samhällelig verksamhet, bland annat i nykterhets- och ungdomsföreningen på orten. Nykterhetsidén, som även nationellt var en viktig fråga, hade hon tillägnat sig i hemmet, närmast från sin mor. Livet ut förblev nykterhetsfrågan en ledstjärna i hennes liv.


 

Efter flickskolan började Hilja Miklin studera vid Helsingfors universitet, där hon avlade filosofie magisterexamen 1910, med språk, litteratur och estetik i ämneskombinationen. Hon ville bli lärare i tyska och sökte sig därför som inneboende till familjer där det talades tyska som hemspråk.


 

I Helsingfors slöt sig Hilja Miklin allt närmare till den finsknationella rörelsen och dess verksamhet. Inom Österbottniska nationen var hon sekreterare för ”Finska österbottningarna”, som bestod av nationens radikalfennomanska grupp. Vidare var hon starkt engagerad i Finsk kvinnoförening, som stod Finska partiet nära. Av ledargestalterna där blev särskilt Alexandra Gripenberg och Hilda Käkikoski förebilder för henne.


 

Under studietiden verkade Hilja Miklin aktivt för kvinnlig rösträtt, ett arbete som slutade i en stor seger. Bland de första kvinnliga kandidater som valdes in i lantdagen efter lantdagsreformen 1906 fanns även de som varit hennes förebilder. Även finskhetsrörelsen firade under hennes studietid triumfer, av vilka en var den stora massförfinskningen av efternamn 1906. Hilja Miklin förfinskade sitt namn till Hilja Metsäpolku.


 

Hilja Metsäpolku fick 1906 sin första fasta anställning vid Lapuan yhteiskoulu i Lappo. Hon kom att stanna länge; hon avgick med pension som rektor för skolan 1953. Hon undervisade i ryska till 1918 och efter det i tyska. Hon ansågs vara en utmärkt pedagog, och flera elever mindes henne som ”en gudabenådad lärare”.


 

I Lappo mötte Hilja Metsäpolku även sin kommande livskamrat: Ale Riipinen, som kom till Lapuan yhteiskoulu som gymnastiklärare hösten 1908, efter att på sommaren samma år ha deltagit i olympiska spelen i London som medlem av det finska gymnastiklaget. Hilja Metsäpolku och Ale Riipinen gifte sig 1910 och fick senare två döttrar. En gård som gavs namnet Päivä­töyrä byggdes på stranden av Nurmo älv och blev familjens hem för en lång tid. Hemmet i Lappo fick senare en stor betydelse för kultur- och samhällslivet lokalt och i hela landskapet.


 

Flyttningen till Lappo hade stor betydelse för Riipinens senare liv och verksamhet. ”Här i Lappo har mitt liv fått en alldeles ny inriktning”, konstaterade hon årtionden senare och syftade på den starka frihetsviljan som fanns i Södra Österbotten och som stärktes under första världskriget för att till slut flamma upp i en öppen kamp för självständighet. ”Loss från Ryssland”, deklamerades det offentligt på de så kallade Lappodagarna redan sommaren 1917, trots att dagarna bevakades av rysk militär som var stationerad på orten. Rysk militär var inhyst i grannskapet till familjen Riipinen, på Lappo husmorsskola. I januari 1918 avväpnades de ryska soldaterna av den lokala skyddskåren, som i huvudsak var utbildad av Ale Riipinen.


 

Händelserna 1918 kom att få en avgörande roll i Hilja Riipinens liv. Kriget förändrade hennes värderingar, bland annat hennes hållning i kvinnofrågan, som för henne efter 1918 blev en ”erövrad ståndpunkt”. I stället för att ställa kvinnan i ett motsatsförhållande till mannen talade hon för samarbete mellan könen för ett gemensamt mål. Det frivilliga försvarsarbetet kom i förgrunden: arbetet inom skyddskåren och lottarörelsen.


 

Hilja Riipinen gjorde en obestridlig insats i utvecklandet av Lotta Svärd-rörelsen, speciellt under dess första tid och för utformandet av lottaandan. Att vara lotta blev tack vare henne mycket mer än att bara ge ett materiellt och andligt stöd till försvaret. Andra lottor som var aktiva i rörelsens begynnelseskede kunde senare konstatera att utan Riipinen skulle Lotta Svärd-andan troligen aldrig ha fötts. I Riipinen personifierades och levde denna anda stark ända till slutet.


 

Riipinen fick en synlig roll speciellt i lottarörelsens publikations- och informationsverksamhet. Hon betonade även betydelsen av upplysningsverksamhet och författade skrifter som utstrålar fosterländsk glöd. Hennes stil som talare och skribent var medryckande, nästan demagogisk. När hon 1928 föreslog att rörelsen skulle få en egen tidning, var det samtidigt självklart att hon skulle bli dess huvudredaktör. Riipinen var huvudredaktör för Lotta Svärd fram till 1936, då hon efterträddes av Fanni Luukkonen.


 

Riipinen blev en känd politiker vid decennieskiftet 1930, när den antikommu­nis­tiska aktivitet som spontant hade uppkommit i Lappo spred sig som rörelse och skakade hela landet. Den började med att eleverna i samskolan i Lappo spontant berövade kommunisterna deras röda skjortor under en sammankomst. Delvis av den orsaken kom Riipinen med i en kommitté som sammankallade till ett allmänt medborgarmöte i Lappo. Som den mest framträdande kvinnan i Lapporörelsen fick Riipinen stor publicitet, och 1930 blev hon invald i riksdagen på Nationella samlingspartiets listor. Rörelsen hade då nått sin kulmen. I riksdagen representerade Riipinen folkrörelsen till den grad att hon bland Lappoanhängarna prisades som den enda karlen i riksdagen. Bland motståndarna fick hon redan i rörelsens begynnelseskede öknamnet ”Hurja Hilja” (vilda Hilja).


 

I Fosterländska folkrörelsen (IKL), som efterträdde Lapporörelsen, verkade Riipinen lika aktivt. Hon blev två gånger invald i riksdagen på IKL:s listor, i valen 1933 och 1936. Mot slutet av 1930-talet var Riipinen, karakteriserad som ”IKL:s översteprästinna”, synnerligen fanatisk, rentav extatisk som politisk förkunnare. Hennes häftiga temperament väckte uppmärksamhet både i riksdagen och utanför. Det gick så långt att man under ett nattligt plenum 1934 beslutade att utesluta henne en vecka från riksdagen. Riipinen tog inte illa vid sig över uteslutningen, eftersom hon inte trivdes vare sig i riksdagen eller i politiken över huvud taget. I valet 1939 blev hon delvis med avsikt inte omvald.


 

Riipinen återvände hösten 1939 till läraryrket, men ägnade under vinter- och fortsättningskriget mycken tid åt uppdrag inom lottarörelsen. Under kriget redigerade och utgav hon också Uusi Huomen, som hon hade grundat 1938 och som var en fosterländsk-nationell damtidning. De politiska förändringarna efter kriget medförde att hon nästan helt och hållet drog sig tillbaka från offentlig verksamhet. Efter pensioneringen från rektorstjänsten vid Lapuan yhteiskoulu 1953 tilldelades hon av president J. K. Paasikivi titeln skolråd. Som pensionär sysslade Riipinen med att skriva. Speciellt ägnade hon sig åt en bok med titeln Etelä-Pohjanmaan lotat (Södra Österbottens lottor) som kom ut i början av 1960-talet. I förordet önskar Riipinen att boken skall mottas som ett minne från tider man upplevt tillsammans, ”tider då vi förenades av begrepp som tro, hem och fosterland”.


 

Årtiondena efter kriget var svåra år för Hilja Riipinen, för atmosfären var i många avseenden en annan än tidigare. Den idealistiska världsåskådning som Hilja Riipinen hade företrätt ända sedan sin ungdom, hamnade i underläge i förhållande till det materialistisk-pragmatiska tanke- och synsätt som präglade nästan alla samhällsskikt. Slutet av Hilja Riipinens liv rymde även tragik: hela hennes familj hann gå bort före henne. Ale Riipinen dog kort efter pensioneringen, i mitten av 1950-talet, den äldre dottern Heljä hade gått bort redan på 1920-talet, och den yngre dottern avled oväntat i början av 1960-talet. Hilja Riipinen kom aldrig över detta sista slag. Efter en kort tids sjukdom avled hon i januari 1966.


 

Kaarle Sulamaa


 

Hilja Elisabet Miklin, från 1906 Metsäpolku, från 1911 Riipinen, född 30.6.1883 i Oulujoki, död 18.1.1966 i Helsingfors. Föräldrar poliskonstapeln Kristian Miklin och Anna Charlotta Kärnä. Gift 1911 med Heikki Aleksi (Ale) Riipinen.


 

PRODUKTION. Nimipäivät. Kaksiosainen näytelmä Lottien ja Suojeluskunnan iltamia varten (1926); Junkkarit. Kaksi näytöksinen näytelmä (1927); Nais­asialiike ja lottatyö (1927); Rauhanaate ja rauhantyö (1929); Kan kommunismen hämmas med upplysningsarbete? Föredrag i Jyväskylä 28.6.30 (1930); Kun se alkoi. Viisiosainen näytelmä vapaussodasta (1944); Etelä-Pohjanmaan lotat. Lotta Svärd, Etelä-Pohjanmaan piiri. (Red. tills. med andra, 1965).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Sulamaa, Hilja Riipinen – Lapuan lotta (1995); K. Sulamaa, ”Enemmän oikealle!”. Hilja Riipinen Suomen poliittisessa historiassa (1995).


 

BILDKÄLLA. Riipinen, Hilja. Riksdagen, bildarkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5351-1416928957957

 

Upp