SAHLBERG, Irja


(1904–1972)


Folklivsforskare, museikvinna


Irja Sahlberg var en pionjär inom den urbana etnologin i Finland. Hon hörde till en krets av unga forskare som samlades kring Gabriel Nikander vid Åbo Akademi. Hennes specialområden var arkitektur- och hantverkshistoria. År 1937 anställdes hon vid Historiska museet i Åbo för att förbereda Hantverksmuseet på Klosterbacken. Hon ansvarade också i praktiken för musealiseringen av gårdarna på Klosterbacken samt gården Qwensel och apoteksmuseet. Då hon 1953 utnämndes till museichef i Åbo torde hon ha varit den första kvinnan i Finland på en museichefspost.

 

Irja Sahlbergs far K. J. Sahlberg kallade sig byggnadskonstruktör och ritade trähus. Han arbetade hemma, och redan som skolflicka fick Irja hjälpa honom med renritningen. Irja var den yngsta av Hanna och K. J. Sahlbergs fyra barn. Fadern var utbildad vid Mustiala lantbruksinstitut och hade arbetat på en ritbyrå i Chicago i elva år, innan han återvände till Finland och köpte en bondgård i Pargas. Efter några år som jordbrukare beslöt han att satsa på byggnadsbranschen, som tack vare den nya lagstiftningen om bostadsaktiebolag hade fått en uppvisning. I Åbo köpte familjen en gård vid Sofiegatan i stadsdelen Port Artur, som just då bebyggdes av små bostadsaktiebolag.


 

Familjen var tvåspråkig. Eftersom modern endast talade finska, växte barnen upp med finska som modersmål, men fadern bestämde att deras skolspråk skulle vara svenska. När Åbo Akademi grundades 1918 hade de två yngsta barnen möjlighet att studera. Sonen Uno blev ingenjör och Irja tog sin filosofie kandidatexamen 1931.


 

Samma sommar deltog hon som tecknare i fältarbeten med Folkkultursarkivet inom Svenska litteratursällskapet i Finland, och följande år blev hon deltidsanställd intendent för Sagalunds museum i Kimito. Dessutom medverkade hon i projektet Kimitobygdens historia, och hennes del om byggnadsskicket och jordbruket i Kimito blev färdig först. Vid sidan av arbetet på Historiska museet i Åbo räckte hennes krafter till både för att dokumentera byggnader på olika orter i Egentliga Finland och att vara sakkunnig på Sagalund. Långt innan idén om landskapsmuseer vaknat, blev det vanligt att lokalmuseerna i Egentliga Finland fick sakkunnig hjälp från Åbo stads historiska museum.


 

När Irja Sahlberg började sitt arbete på Historiska museet i Åbo var professorn i nordisk kulturhistoria och folklivsforskning Gabriel Nikander ordförande för museinämnden. Professionalismen stärktes i 1930-talets museivärld. Museet fick sin första heltidsanställda chef när Nils Cleve anställdes 1934. Tillsammans med Irja Sahlberg införde han strikt vetenskapliga riktlinjer i det förr så nationalromantiskt inriktade aboensiska museiarbetet. Föremålen katalogiserades med proveniensuppgifter och mått, och vid behov anlitades utomstående experthjälp.


 

I stället för att låta hela museet fungera som åskådningsmagasin blev de olika rummen lager, arbetsrum och utställningssalar. En del av utställningsutrymmet anslogs åt tematiska utställningar. De ursprungliga anspråkslösa färgerna återställdes, och möblerna kläddes om med tyger av lin och ull som vävdes upp enligt gamla mönster. Museets restaureringsarbete väckte också allmänhetens intresse för antika möbler, och 1956 vidtalades Irja Sahlberg att skriva en artikelserie om möbelstilar för tidskriften Kotiliesi.


 

Åren 1953–1960 var Sahlberg chef för Åbo stads historiska museum. Hon är den enda kvinnliga chefen i museets 125-åriga historia. Bland de kvinnor i Finland som lyckades nå ledande poster i museivärlden finns Tyyni Vahter, som blev intendent för Fölisön 1935, men frågan är om inte en chef för ett stadsmuseum hade större möjligheter att handla självständigt och därigenom ha ett större ansvar. Irja Sahlbergs samtida, Helmi Helminen på Helsingfors stads museum och Marita Munck på Borgå museum, skötte ungefär motsvarande uppgifter men titulerades amanuenser. Förmodligen hade beslutsfattarna svårt att formulera en chefstitel när en kvinna anställdes. Museichefstjänsten i Åbo hade tidigare innehafts av män, och därför var villkoren redan fastställda när Irja Sahlberg tillträdde.


 

År 1953, samma år som Irja Sahlberg utnämndes till museichef, blev hon också stiftande medlem i Åbo soroptimistklubb. I många avseenden var hon en gränsöverskridare. Hon rörde sig obehindrat mellan de båda språkmiljöerna, och i den starkt maskulina byggnadsvärlden vann hon förtroende genom sin sakkunskap. Som svenskspråkig akademiker lyckades hon också vinna tillträde till högreståndsdamernas linneskåp genom att få låna deras ärvda dukar till damastutställningen på Åbo slott 1949. Hon hittade dyrgripar som de manliga forskarna missat, skrev pressen.


 

Under Sahlbergs tid som museichef genomdrevs de politiska besluten att bevara den återstående delen av Klosterbacken och gården Qwensel vid åstranden. Byggnaderna restaurerades och inreddes under hennes ledning. I museiarbetet var interiörskapandet hennes starkaste sida. På museet i Åbo riktade man sina blickar mot det övriga Norden. På Klosterbacken arbetade hantverkare i flera av museiverkstäderna, och från sommaren 1949 gick personalen klädd i tidstypiska dräkter. Under efterkrigstiden blev Hantverkets dag årets viktigaste händelse på Klosterbacken, och den samlade tusentals besökare.


 

Att duka julbord var en annan idé som Irja Sahlberg omsatte i praktiken och som fortfarande lever kvar. Julutställningen på Åbo slott med de förnämligt dukade borden med både kompaniporslin och praktpjäser från den ryska tiden var mycket populär bland efterkrigstidens besökare. På Klosterbacken dukade hon i sjömansgården ett folkligt matbord med sillsallad, russinkorv, korngrynsgröt, smör, bröd och färsk ost, men hon fuskade med brännvinet och nöjde sig med att ha rent vatten i den utsirade flaskan.


 

De sista åren av sitt yrkesverksamma liv innehade Sahlberg en amanuenstjänst tills hon pensionerades 1968. Under den tiden skapade hon utställningarna på Åbo slott, som stod färdigrestaurerat 1960, och publicerade ett flertal byggnads- och hantverkshistoriska artiklar. I sin forskning kombinerade Irja Sahlberg historikerns metodik med folklivsforskarens helhetssyn. Hon utgick från arkivmaterial och kompletterade med intervjuer. Det nya var att hon använde folklivsforskarens metoder i ett urbant sammanhang. Hon skrev själv sina texter på både svenska och finska.


 

Irja Sahlberg utarbetade de första guideböckerna om Sagalunds museum (1934), Klosterbacken (1941), Gården Qwensel och apoteksmuseet (1963) samt museet i Tövsala (Taivassalon museo, postumt 1974). Hennes bibliografi omfattar ett sjuttiotal titlar. Till de viktigaste hör artikeln Byggnadsskick och heminredning på Klosterbacken (1941) samt avsnitten om jordbruk och byggnadsskick i Kimitobygdens historia (1942). En stor del av det vetenskapliga material som hon samlat in som grund för de olika verkstäderna på Klosterbacken publicerades som artiklar i Historiska museets (sedermera Åbo landskapsmuseum) årsbok. Under efterkrigstiden var rivningsraseriet i Åbo ett av museifolkets stora bekymmer. Förgäves pläderade Irja Sahlberg i både tal och skrift för bevarande. Att hon var långt före sin tid visar stadsdirektörens bitska anmärkning: ”Fröken gör ju snart hela stan till museum”.


 

Solveig Sjöberg-Pietarinen


 

Irja Margareta Sahlberg, född 11.6.1904 i Åbo, död 21.6. 1972 i Åbo. Föräldrar byggnadskonstruktören Karl Johannes Sahlberg och Hanna Ristimäki (Johanna Gustafsdotter).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Nikula, Intendenten Irja Sahlberg på Åbo stads historiska museum. Astra januari 1954; Sjöberg-Pietarinen, Solveig, Kvinna i museivärlden. En studie i Irja Sahlbergs museisyn. Etnologiska institutionen vid Åbo Akademi. Rapport 7 (1997); Åbo stads historiska museums årsskrift 1937– 1972.


 

BILDKÄLLA. Sahlberg, Irja. Foto: Ateljé Wlin, 1956. I privat ägo.

 

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5579-1416928958185

 

Upp