HAUTALA, Heidi 

(1955– ) 

Partiordförande, EU-parlamentariker, medborgaraktivist 

Heidi Hautala är en av den gröna rörelsens främsta banbrytare i Finland. Hon har varit verksam i Finlands riksdag och i Europaparlamentet, men samtidigt sett medborgarorganisationerna som lika viktiga redskap för samhällsförändring.

Heidi Hautala föddes 1955 i Uleåborg och fick en stabil uppväxt i en familj som tillhörde den övre medelklassen. När familjen flyttade till Helsingfors det händelserika året 1968 stiftade hon bekantskap med strömningar som teosofi, new age och liknande. Hautala insåg tidigt vikten av att själv konkret verka för en bättre värld; första steget för henne var att bli vegetarian. I början av 1970-talet anslöt hon sig till yogagemenskapen Ananda Marga, men den tiden lärde henne framför allt att misstro auktoriteter. 

År 1974 var hon med om att grunda den vegetariska restaurangen Kasvis och blev där bekant med J. O. Mallander och Juha Olavinen. De var något äldre än hon och förespråkade en alternativ livsstil med inslag av österländsk religion. I dessa sammanhang lärde Hautala också känna Pekka Haavisto och andra som sysslade med miljötidskrifter som Komposti, och blev själv redaktör vid Uuden Ajan Aura 1976–1982 och Suomi 1982–1985. 

Under denna tid började Heidi Hautala allt mer intressera sig för politiska frågor, t.ex. rörelsen mot kärnkraft med Olli Tammilehto och Energipolitiska föreningen alternativ till kärnkraft (EAK). De vegetariska idéerna ledde henne till att undersöka varför hungern är så utbredd i världen. Här inspirerades hon bl.a. av FN-förbundets generalsekreterare Hilkka Pietilä. Det ledde, i slutet av 1970-talet, till hennes första globaliseringskritiska insikt, att de multinationella bolagen har stort inflytande över livsmedelstillgången i världen. Genom Kasvis fick hon också kontakt med ekologiska odlare. Hautala studerade trädgårdsskötsel vid universitetet, hon blev agronomi- och forstmagister 1988. 

Våren 1979 uppkom Koijärvirörelsen när miljöaktivister försökte stoppa utdikningen av en fågelsjö. Heidi Hautala deltog inte direkt i den, men hon skrev om den, och kampen om sjön fick stor betydelse för den gröna rörelsens utveckling i Finland. Centrala gestalter i lägret vid sjön var analytikern Osmo Soininvaara och visionären Ville Komsi, medan Heidi Hautala kom att bli en PR-figur utåt, bl.a. i tv. 

I mitten av 1980-talet blev diskussionerna om att bilda ett grönt parti livligare. En falang, med Olli Tammilehto och Thomas Wallgren i spetsen, såg gräsrotsarbetet som viktigare och motsatte sig en partibildning. En annan grupp, med bl.a. Soininvaara och Eero Paloheimo, ansåg däremot att politiken skulle bli effektivare i partiform. Heidi Hautala blev enligt egen utsago en medlargestalt som ansåg att en del mycket väl kunde fortsätta som gräsrotsaktivister, medan andra kunde ägna sig åt partipolitik. Gröna förbundet valde henne till ordförande hösten 1987 och blev snart ett politiskt parti. 

Partiet växte och fick i riksdagsvalet 1991 in fem män och fem kvinnor, ett gott resultat också med tanke på fördelningen mellan könen eftersom partiet dittills enbart representerats av män, trots att det fanns många feminister i partiet. Valet var en framgång också för Heidi Hautala, men hon kunde inte fortsätta som ordförande eftersom stadgarna stipulerade att ordföranden inte kunde sitta i riksdagen. Hon efterträddes därför på den posten av Pekka Sauri. 

I stället ägnade Heidi Hautala sig åt nätverket för Europas gröna, som hade etablerats i slutet av 1980-talet. På samma sätt som hon när Gröna förbundet bildades i Finland var en samlande kraft som kunde förena motstridiga viljor blev hon det också inom den gröna rörelsen i Europa. Hon satt i sekretariatet, vilket innebar att hon reste mycket och kom att skriva Europas grönas första principprogram. I juni 1993 ledde hon en europeisk konferens i Kyrkslätt, där ett europeiskt grönt parti bildades. 

Redan under valkampanjen 1991 hade Hautala börjat ifrågasätta sitt tidigare motstånd mot ett finländskt medlemskap i Europeiska unionen. Hon hade insett att en ny övernationell politik behövs när marknaderna integreras. Något senare blev hon bekant med den schweiziske Europarådsparlamentarikern Andreas Gross och blev intresserad av tanken på att nyttja direkt demokrati av schweizisk typ i europeisk skala för att motverka det demokratiunderskott hon antog skulle uppstå när makt överfördes till Bryssel. I dessa projekt har hon samarbetat med bl.a. den schweizisk-finländske statsvetaren Rolf Büchi och den schweizisk-svenske Bruno Kaufmann. Ett resultat har varit Initiative and Referendum Institute Europe där Hautala varit styrelsemedlem. 

När Finland sände sina första representanter till Europaparlamentet var Hautala en av dem. ”Det var en intressant tid. Finländarna röjde sin väg till alla institutioner och det passade mig, jag har alltid helst gjort något nytt”, säger hon. Utåt blev hon mest känd för sitt arbete för striktare kontroll av t.ex. reseersättningar för europaparlamentarikerna och för större öppenhet. På den senare punkten ville hon införa nordiska offentlighetsprinciper i EU och lyckades i viss mån. En process hon förde i EU-domstolen mot EU-kommissionen om hemlighållande av dokument om vapenexport ledde till en delseger, och ”fallet Hautala” ingår redan i rättslitteraturen. Strävandena att begränsa europaparlamentarikernas utgifter fick statsminister Paavo Lipponen att kalla Hautala ”världens största populist”, men kan ha bidragit till att hon fick mest röster i Finland i EU-valet 1999. Också Matti Wuori invaldes då som obunden i den gröna gruppen och de hade ett kreativt samarbete. 

Mindre uppmärksamhet fick arbetet i utskotten. Hautala ledde arbetet med att formulera kvalitetskrav på bilbränslen, vilket innebar hårda överläggningar med oljeindustrin under flera år. Betänkandet godkändes till slut av parlamentet med stor majoritet, men ännu återstod en dragkamp med representanter för EU-ländernas regeringar. Detta resulterade till slut i ett direktiv som märkbart minskade luftföroreningarna från trafiken på unionens område. Hautala var också ordförande för utskottet för kvinnornas rättigheter och gjorde en betydande insats för direktivet om jämställdhet i arbetslivet. Som en av de två ordförandena för den gröna parlamentsgruppen kunde hon påverka också på andra områden. Enligt olika mätningar framstod Hautala som den av Finlands första europaparlamentariker som var aktivast och fick mest uträttat. 

Efter åtta år i Bryssel återvände Hautala till politiken i Finland. Hon invaldes på nytt i riksdagen 2003 och blev de grönas gruppordförande året därpå. Hon ställde upp som de grönas kandidat i presidentvalen 2000 och 2006. I presidentvalets första omgång i januari 2006 fick hon endast 3,5 procent av rösterna, men samtidigt ansåg många att hon mer än andra kandidater lyft upp viktiga frågor på dagordningen i valkampanjen. Det gällde exempelvis en modernisering av säkerhetsbegreppet, så att det inte bara omfattar militära hot, utan också miljöhot, social oro, kriminalitet o.s.v. Det gällde dessutom en global syn på välfärden, direkt demokrati, åtgärder för att stärka medborgarsamhället och en öppning av samhället för invandrare. 

I öppenhetens anda har Hautala krävt en genomlysning av finlandiseringstidens tankesätt och handlingsmönster och kraftigare reaktioner mot t.ex. kriget i Tjetjenien. Det kanske främsta av hennes uppdrag i medborgarorganisationer är ordförandeskapet för Servicecentralen för utvecklingssamarbete, en organisation som strävar till att påverka Finlands utvecklingspolitik. Hon tillhörde en av de tre arbetsgrupper som verkade under Helsingforsprocessen som kulminerade i Helsingforskonferensen i september 2005. När Jyrki Katainen i juni 2011 bildade en regering med bred bas och medverkan av de Gröna, utnämndes Heidi Hautala till biståndsminister. 

Peter Lodenius 

Heidi Anneli Hautala, född 14.11.1955 i Uleåborg. Föräldrar bankdirektören Yrjö Sakari Hautala och Valborg (Vappu) Margit Helena Grönqvist. Gift 1980 med Jan Olof Mallander. 

PRODUKTION. H. Hautala & Erkki Tuomiojan vaalityöryhmä, Vaihtoehtoja on. Suomalaisen hyvinvoinnin puolustus (1995); H. Hautala & O. Rehn & A. Rosas & A. Stubb, Minun Eurooppani. Neljä visiota Euroopan unionin tulevaisuudesta (2003); H. Hautala, Rehellistä ruokaa. Heidin kanssa keittiössä (tills. med K. Leka och J. Länsipuro, 2007). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Heidi Hautalas hemsida på internet (http://www.heidihautala.net). 

BILDKÄLLA. Hautala, Heidi. Foto: Ilpo Lukus, 1992. Uusi Suomis bildarkiv.

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i oktober 2007.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5603-1416928958209

Upp