BARGUM, Johan 

(1943– ) 

Författare, dramatiker 

I den generation av finlandssvenska författare som debuterade på 1960-talet framstod Johan Bargum med en gång som en personlig samtidsskildrare. Från mitten av 1970-talet nådde hans verk en formsäkerhet och ett djup som placerar honom bland landets främsta stilister. Bargum har också skrivit för teaterscenen, tv och radio. Av dramatiken blev särskilt 80-talspjäsen om aids, Finns det tigrar i Kongo?, skriven tillsammans med Bengt Ahlfors, ett internationellt genombrott. Vid sidan av sitt författarskap har Bargum engagerat sig i författarfackliga frågor och verkat i ledningen för Lilla teatern i Helsingfors. 

Johan Bargums farfar Ludolf Bargum var bördig från Tyskland men flyttade till Finland och etablerade sig som affärsman i Helsingfors. Farmodern var skotsk på fädernet men uppvuxen i Finland. Hans far, Eric Bargum, var kommerseråd och verkställande direktör för familjeföretaget Algol Ab, och modern, Viveca Hollmerus, författare. Enligt egen utsago lärde sig Johan Bargum läsa och skriva av sin mormor, författarinnan Margit von Willebrand-Hollmerus. Han växte upp på Brändö i sydöstra Helsingfors, där han gick i skola och blev tidigt intresserad av litteratur. 

Bargum avlade studentexamen 1962 och studerade därefter svensk litteratur vid Helsingfors universitet. Redan under studietiden debuterade han med novellsamlingen Svartvitt (1965). Snabba scenbyten och en realistisk, ofta frän replikföring präglar hans fyra första prosaböcker, utgivna mellan 1965 och 1971. Miljön är ett helt samtida, urbant Finland, personerna ofta unga. Novellerna i debutsamlingen illustrerar temat våld föder våld, eller sår föder sår. Andra världskriget är ännu djupt närvarande i form av personliga trauman och motiverar många av personernas handlingar, t.ex. pacifisten-bydåren som spränger sig i luften i ett desperat försök att väcka opinion. I romanen Femte advent (1967) förs några vinddrivna existenser av en slump samman under en biltur, ett slags road movie i bokform. I deras berättelser återkommer en rad meningslösa våldshandlingar, som för boken nära den absurda teaterns språk. Klipptekniken och de disparata episoderna kunde också vara inspirerade av 1950- och 1960-talens nya våg i fransk film. 

I romanen Tre två ett (1968) korsas tre unga människors vägar för att på nytt skiljas åt. En son till en fiskare lämnar skärgården för industriarbete i Karis, en kvinna av folket frigör sig från ett förmånligt men olyckligt äktenskap, en ung man ur borgerskapet super ner sig under monologiska fördömanden av sin bakgrund. Intrigen är tunn, och i Finsk rulett (1971) återgår Bargum till det episodiska berättarformatet. Här är flykten en gemensam nämnare för bland andra två åldringar som rymt från ålderdomshemmet och en ung servitris som stulit ur barkassan. De tillbringar några dagar på en skärgårdsö efter säsongen, en plats som är på en gång finlandssvensk och utanför. 

Bargum avlade kandidatexamen i humanistiska ämnen 1969, varpå han var verksam som ordförande för Helsingfors författare 1970–1971 och för Författarcentrum 1972–1974. Han intresserade sig också i allt högre grad för teatern. Bargums dramatiska författarskap utvecklades till en början i den fruktbara miljö som teaterchefen Vivica Bandler skapat på Lilla teatern i Helsingfors under början av 1960-talet. För Lillan skrev Bargum tillsammans med författarna Claes Andersson och Bengt Ahlfors en rad uddiga och samhällsengagerade kabaré- och revytexter. Den första, ”Wälläri osv.” (1968), tar den finländska Sjömansunionens bojkott som utgångspunkt för ett informationspaket om den grekiska militärjuntan. Kropp från följande år undersöker uppfinningsrikt människans fysiska predikament. År 1972 stod samma författartrio bakom en tv-dokumentär, Allas vår Amos, baserad på Torsten Bergmans bok (1976) med samma namn. Det är en kritisk-humoristisk analys av den finlandssvenske patriarken Amos Anderson. Också senare har Bargum arbetat i olika författarkonstellationer. Störst genomslag fick ett samarbete med Bengt Ahlfors, Finns det tigrar i Kongo? (1986), som har översatts till ett tjugotal språk och spelats i ett trettiotal länder, vilket troligen gör den till den mest spridda texten i finländsk dramatik genom tiderna. I pjäsen planerar två författare en upplysande pjäs om aids; titelfrågan speglar villrådigheten inför de ansvars- och samlevnadsfrågor som den nya epidemin aktualiserar. 

Som teaterförfattare på egen hand debuterade Bargum 1971 med ”Som smort”. Pjäsen baserar sig på Erkki Tuomiojas pamflett Öljypeli (1970, Oljespelet) och utspelar sig på en bensinstation. Den inleder Bargums så kallade ”produktionstrilogi”, utgiven i bokform 1974 som Tre skådespel. Via vardagliga situationer visas hur småföretagares och anställdas intressen kommer till korta mot storföretagens makt. I Bygga bastu (1971) uppför personalen på en liten firma en bastu åt sin chef. Talkoarbetet på scenen under föreställningens gång blir en åskådlig illustration av begreppet profit. I en intervju i Hufvudstadsbladet 1971 talar Bargum om hur människans alienation under monopolkapitalismen utvecklats ”till ett olidligt stadium”. De tre pjäserna – där nummer tre, ”Virke och verkan” (1973), handlar om byggbranschen – är debatt- och lärostycken som förenar Lilla teaterns lättsamma kabarétradition med Bertolt Brechts pedagogiska teaterestetik. 

Ett mera intimt sceniskt tilltal skapar Bargum i två dramatiseringar av noveller av Runar Schildt. I pjäsen ”Hemma igen” (1975) är utgångspunkten Schildts novell ”Hemkomsten” med motiv från inbördeskriget 1918. ”Häxskogen” (1984) med sin konstnärstematik är en dramatisering av Schildts berättelse med samma namn. Överlag har Bargum angett Schildts författarskap som en viktig förebild. 

Med romanen Mörkrum (1977) inleds ett nytt skede i Johan Bargums prosaförfattarskap, kanske påverkat av erfarenheterna från teatern. Intresset för udda eller förtrampade gestalter i vardagliga finländska miljöer finns kvar, men en intrig förs nu in, en fråga som söker sitt svar. Det irrationella våldet i de tidiga böckerna tonas ner, i stället fördjupas persongestaltningen. Språket blir på en gång mera mångbottnat och mera avskalat. I romanen undersöker en fotograf en okänd åldrings död, som ”inte lämnar mig någon ro”. Boken har drag av deckare, men i stället för mördare pekar den ut samhällsprocesser som skapar ensamhet, hjälplöshet, feghet och likgiltighet. ”Brottsutredningar” utan traditionella brott är också romanerna Den privata detektiven (1979) och Pappas flicka (1982). I den senare vaknar en överbeskyddad 37-årig gift kvinna upp till insikten att hennes far och make bakom hennes rygg gjort skrupelfria ekonomiska transaktioner. Sommarpojken (1984) och Sensommar (1993) fortsätter på temat familje- och relationshemligheter som gradvis avtäcks på flera parallella intrigplan. 

Under 1980-talet återvänder den mogne Bargum till novellformatet, också här med skärpt formmedvetenhet och språklig exakthet. Samlingen Husdjur (1986) följs av Resor (1988) och Charlie Boy (1995). Avsked (2003) är uppbyggd som en novellkedja och återknyter såtillvida till det episodiska berättandet i de tidiga romanerna. De nyare romanerna och novellerna berättas ofta ur mer eller mindre avsigkomna mäns perspektiv. Motiven tas i regel ur medelklassens vardagsdramer och involverar två eller flera generationer. I en intervju 1993 angav Bargum huvudmotiven i sitt skrivande som ”ensamhet, svek, relationen mellan barn och föräldrar”. Vanliga ingredienser är också syskonskap, kärlek, otrohet, skilsmässor, ekonomiskt trassel och emotionella maktkamper. Enstaka gånger har Bargum som ett stilelement fört in drag av mystik eller kafkaartad absurdism, som när en man i ”Husdjur” sägs förvandlas till hund. 

Jämfört med Bargums ”arga unga” period är tonfallet i de senare böckerna snarast lågmält, inte sällan melankoliskt. Den allvarliga tematiken balanseras av svart humor och försiktig ömhet. Genom författarskapet löper en strävan att ge röst åt olika slags förlorare. En styrka i Bargums produktion, både i hans prosa och hans dramatik, är att problematiken alltid gestaltas snarare än proklameras. 

Trygve Söderling 

Johan Eric Ragnar Bargum, född 13.5.1943 i Helsingfors. Föräldrar kommerserådet Eric Bargum och Viveca Hollmerus. Gift med Marianne Tarkka (född Paersch) 1977. 

PRODUKTION. Noveller: Svartvitt (1965); Husdjur (1986); Resor (1988); Charlie Boy (1995); Avsked (2003). Romaner: Femte advent (1967); Tre två ett (1968); Finsk rulett (1971); Mörkrum (1977); Den privata detektiven (1980); Pappas flicka (1982); Sommarpojken (1984); Den svarta portföljen (1991); Sensommar (1993). Dramatik: ”De nya svenskarna” (1969); ”Modellen” (1970); ”Som smort” (1971); ”Bygga bastu” (1971); ”Virke och verkan” (1973); ”Pilka lagom” (1973); ”Den sista arbetsdagen” (1974); ”Hemma igen” (1975); ”Veronica” (1979); ”Häxskogen” (1984); ”Startkapitalet” (1993); ”Kalla mig inte Sessan!” (1996); ”Den första snön” (1996); ”Ericsson, Ericsson” (1996); ”Smussel” (2000). Tryckt dramatik: Tre skådespel (1974); Finns det tigrar i Kongo? (1989). Dramatik, kabaréer, revyer m.m. i samarbete med Claes Andersson och Bengt Ahlfors: ”Wälläri osv.” (1968); ”Kropp” (1969); ”Medborgare” (1970); ”Ringleken” (1978). Med Bengt Ahlfors: ”Allas vår Amos” (1972); ”Finns det tigrar i Kongo?” (1986); ”Maries barn” (1991). Med Claes Andersson: ”Oss emellan” (1976); ”Verandan” (1977); ”Jessi” (1984). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. T. Karlsson: Nothing but a hound-dog – ett tema hos Johan Bargum. Finsk tidskrift 2–3/1990; M.-R. Stenroos & Johan Bargum: Att renodla en berättelse. Leva skrivande. Finlandssvenska författare samtalar (1998); J. Bargum: Mellan raderna. Historiska och litteraturhistoriska studier 78 (2003). 

BILDKÄLLA. Bargum, Johan. Foto: Irmeli Jung. Söderströms förlag.

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5605-1416928958211

Upp