Axel Gabriel Ingelius är en av de största personligheterna inom 1800-talets litteratur- och musikhistoria i Finland. Trots detta hör han inte till seklets mest lyskraftiga namn, och hans skrifter har fallit i glömska. Så när som på några enstaka solosånger har hans kompositioner rönt samma öde. Däremot är Ingelius insats som musikkritiker och polemiker historiskt sett betydelsefull, och han har kallats Finlands första egentliga musikkritiker.
Axel Gabriel Ingelius var son till kaplanen i Säkylä. Han gick i skola i Åbo och blev student 1839, varefter han studerade klassisk filologi, litteratur och musik vid Kejserliga Alexanders-universitetet. Han blev filosofie kandidat 1843, och samma år utkom hans första sångsamling, ”Åtta sånger vid piano”. Ingelius fortsatte sina studier efter examen och blev medlem i Sjuan, ett litterärt sällskap som grundats av studenter vid universitetet. Där debatterade han musikfrågor med bland annat Karl Collan och lärde känna August Ahlqvist, Emil von Qvanten och Berndt Otto Schauman.
Ingelius upplevde många motgångar i livet, vilket antagligen berodde på hans originella och självmedvetna karaktär. Den första konflikten inträffade vid universitetet 1846. Ingelius hade blivit klar med sin doktorsavhandling i grekisk filologi, en översättning till svenska av Aischylos tragedi Hepta epi Thebas försedd med filologiska kommentarer. Konsistoriet förkastade emellertid arbetet. Detta berodde veterligen inte på att översättningen i sig skulle ha varit dålig, utan snarast på att Ingelius vägrade rätta ett avsnitt i texten – må så vara med rätta. Docenturen Ingelius ansökt om gick honom emellertid förbi, och han avstod från den vetenskapliga banan.
För att försörja sig sökte Ingelius sig till Högre elementarskolan i Åbo. Där blev han lärare för bland annat den unge Josef Julius Wecksell, senare berömd författare till pjäsen Daniel Hjort. Vid sidan om lärartjänsten hann Ingelius med mycket annat: han var författare, kompositör, konserterande musiker, pianostämmare, musikkritiker (under pseudonymen agis) och journalist. På 1860-talet gav han, troligtvis som den första i Finlands historia, föreläsningar i musikhistoria för allmänheten i Åbo och Nådendal. Ingelius blev också beryktad för sitt nonchalanta sätt, som av allt att döma tidvis kryddades med brännvin. J. L. Runeberg blev trött på Ingelius tilltag under dennes vistelse i diktarens hem i Borgå vintern 1849. I sina memoarer kallar Z. Topelius för sin del författaren och kritikern ”den genialiske slarvern”.
Ingelius följde med skön- och facklitteraturen på bred front. Från och med senare hälften av 1840-talet arrangerade han flera konserter med tonvikt på sin egen musik runtom i Finland, och gästade senare också Sverige i samma tecken. Hans bristande kunskaper som musiker och kompositör, som berodde på att han inte fått någon systematisk utbildning på området, blev dock ödesdigra för hans tonsättarbana. Att han själv var medveten om sin bristande förmåga framgår bland annat av en anteckning han gjort på pärmen till sin fyrdelade symfoni från 1847: ”bör skrivas om 1857”. Även om han aldrig skrev om symfonin, i ordets fulla bemärkelse, kom den trots sina brister att inta platsen som den första symfonin som skrivits i Finland. Partituret finns bevarat, och tredje satsen, ”Scherzo finnico”, som framskrider i 5/4-takt, har senare rönt uppmärksamhet. Operan ”Junkerns förmyndare” med anknytning till 1500-talets Finland, som blev klar 1853, uppfördes däremot inte under hans livstid.
Inte bara Ingelius mest dynamiska år som kritiker, utan också hans författarskap koncentrerades till slutet av 1840- och början av 1850-talet. Hans noveller och romaner är skrivna i en drömmande romantisk stil, och är ofta uppbyggda kring en romans. Persongalleriet inkluderar såväl dygdemönster som intrigerande skurkar. Det fanns helt klart en social beställning på detta slags skildringar av trofasthet och svek inom den tidens ståndsmiljö. Ingelius sista skönlitterära verk, den delvis självbiografiska romanen Heinolablomman (1856), har av Ragnar Öller karakteriserats som den första motsvarigheten i Finland till Goethes och Gottfried Kellers bildningsromaner.
Nästan alla som skrivit om Ingelius har kommit ihåg att nämna en liten artikel av J.V. Snellman som ingick i tidningen Saima i slutet av 1846. Där påpekade Snellman att en musikrecension av pseudonymen agis som nyligen ingått i Helsingfors Tidningar var originell såväl till formen som till innehållet. Recensenten hade djärvts kritisera Symfoniföreningens framförande under en musikalisk soaré under ledning av Fredrik Pacius. Under senare hälften av 1840-talet blev musikkritikern Ingelius känd för att leta efter satstekniska fel som han korrigerade; själv benämnde han sig lätt ironiskt ”kvintjägare”. Han skrädde inte heller orden då han inte gillade vad han fick höra. I ett genmäle kallade han Pacius lärare, tysken Ludwig Spohr, för ”en i harlekinskläder utrustad amazon, som gråter”. I bästa fall är Ingelius formuleringar färgsprakande och slagfärdiga, och även i sin korrespondens odlade han gärna ordlekar och särpräglade metaforer.
Ingelius förkärlek för debatt och polemik hade också en principiell aspekt. På några ställen låter han, ibland med hänvisning till Snellman, förstå att man bör vara av olika åsikt, och att kritiken härvidlag endast utgör en synpunkt bland många i en process som består av ett ständigt utbyte av åsikter och tankar. De omdömen om musiken detta resulterade i var således aldrig någon enskild människas åsikt, utan en syntes som uppnåddes som ett resultat av ett kompromissande mellan sinsemellan motstridiga uppfattningar. Sålunda kan man kanske se Ingelius som den som framför allt upprätthöll ett offentligt samtal inom musikkritiken i vårt land på 1800-talet. Principen ”polemik till varje pris” fördes i hans fall så långt att han troligtvis iscensatte en musikdebatt i Åbopressen helt på egen hand 1856.
Efter de intensiva åren som konserterande musiker, lärare, skriftställare och journalist drog Ingelius sig i slutet av 1850-talet tillbaka till tystnaden i Reso för några år framöver. På 1860-talet återvände han till offentligheten, men med betydligt lägre ambitionsnivå och tonfall.
Äktenskapet med tjänarinnan Maria Christina Lindmark 1852 var inte bara lyckligt, utan såvitt man vet rentav idylliskt. I familjen föddes sex barn, för vilka fadern på lediga stunder spelade olika instrument. Emellertid fick hustruns död 1866 olyckligtvis Ingelius ur balans, och hans arbete blev lidande. Till följd av hans tilltagande alkoholism och alltmer oregelbundna livsföring fick andra ta över ansvaret för familjen. I början av mars 1868 frös Ingelius ihjäl under en nattlig snöstorm utanför Nystad, dit han rest i egenskap av pianostämmare.
Senare har Axel Gabriel Ingelius tragiska levnadsslut anförts som ett exempel på konstnärernas hårda levnadsvillkor i 1800-talets Finland. Samtidigt har man emellertid också lyft fram hans begränsningar som kompositör för att påvisa det amatörmässiga draget inom musiklivet i Finland i början av 1800-talet. Däremot har ingen sett någon stor finskhetsivrare i Ingelius, trots hans intresse för finska folkvisor och Kalevala.
Jukka Sarjala
Axel Gabriel Ingelius, pseudonymer agis, 3el, elg, m.s., Förf. till Granriskojan, född 26.10.1822 i Säkylä, död 2.3.1868 i Nystad. Föräldrar kaplanen, filosofie doktorn Nils Mikael Ingelius och Anna Katarina von Bonsdorff. Gift 1852 med tjänarinnan Maria Christina Lindmark.
VERK. Operan Junkerns förmyndare (libretto N. H. Pinello, 1853); Sinfonia (1847); Ouvertyr till skådespelen Palatset (1848/1857), Biskop Henrik och bonden Lalli (1858) och Bergets gosse (1854); Åtta sånger vid piano (1843); Smärre sånger vid piano (1846); Trenne dikter satta i musik (1847); Smärre sånger vid piano II (1848); Sex sånger ur Fänrik Ståls sägner (1852); Cypress-sånger (1857); Allegretto espressivo och Anonym vals för piano (1842); Rondo för flöjt och piano.
PRODUKTION. Septem adversus Thebas tragoedia Aeschylii in suaecanum conversa et notis quibusdam philologicis illustrata (1844); Granriskojan (1849); Det gråa slottet (1851); Guvernanten Celias minnen (1852); Brokiga blad I−II (1853); Heinolablomman (1856); Flickorna på Drottningholm (1951, nyutg.); Bruno (tills. m. C. F. von Burghausen, 1853); skådespelet Karttublommans bröllop (1854). Se även Finlands författare 1809−1916 (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Brev, anteckningar, notpartitur, Nationalbiblioteket; Sibelius-Akademins bibliotek, Helsingfors; Sibeliusmuseets arkiv, Åbo. O. Andersson, Musikskriftställareverksamhet i Finland under medlet av 19:de seklet I−II. Tidning för musik 1911−1912; F. Dahlström, Den första inhemska symfonin. Suomen musiikin vuosikirja 1965−1966; M. Fortelius, Musikkritikens första framträdande i Finland i några Åbo- och Helsingforstidningar fram till år 1860 (1985); H. Marjamäki, Axel Ingeliuksen musiikkikritiikit ja romantiikan musiikkikritiikki (avhandling pro gradu, Helsingfors universitet, 1989); J. Sarjala, Musiikkimaun normitus ja yleinen mielipide (1994); J. Sarjala, Poeettinen elämä. Biedermeierin säveltäjä-kirjailija Axel Gabriel Ingelius (2005); E. Salmenhaara, A. G. Ingelius ja musiikkikritiikin synty Suomessa. Suomen musiikin historia I (1995); R. Öller, En finländsk romanskrivare från 1850-talet (1920).
BILDKÄLLA. Ingelius, Axel Gabriel. Museiverket.