Eeva-Liisa Manner var en modernistisk pionjär i den finskspråkiga lyriken efter andra världskriget. Förutom som poet gjorde hon en betydande insats även som dramatiker och hörspelsförfattare, essäist och kritiker samt som översättare av världslitteratur till finska. Manners mångfacetterade ordkonst och digra översättargärning gjorde henne till en av Finlands mest internationella poeter.
Eeva-Liisa Manner debuterade som poet under fortsättningskriget 1944 med samlingen Mustaa ja punaista (Svart och rött). Dikterna speglar hennes upplevelser av kriget och den smärta som förlusten av hemstaden Viborg förorsakade hos henne. Fem år senare utkom den drömska, symbolistiskt musikaliska samlingen Kuin tuuli tai pilvi (Såsom vinden eller molnet), som rör sig lekfullt och parodiskt i den lyriska traditionen. Mot årtiondets slut bidrog den unga kritikergenerationen till den modernistiska brytning som inspirerats av den internationella modernismen, särskilt den anglosaxiska imagistiska poesin. Man utvecklade poesins formspråk och utmanade såväl den klassiska som den tidiga moderna traditionen inom den finländska poesin (Edith Södergran, Katri Vala m.fl.).
Utgångspunkten för Eeva-Liisa Manners poesi låg i 1940-talet, och hennes modernism och poesiuppfattning hade sin grund i detta, samt i en fortlöpande utvidgning av genrerna och överskridning av genregränserna. I sin stil vävde hon samman en existentiell livssyn och känslig lyrism med det tragiska och groteska. Hon lyckades också på ett nyansrikt sätt variera sitt uttryck från genre till genre.
Manner, som inledde sitt författarskap tillsammans med 1940-talsgenerationen av kvinnliga poeter, fick först 1956 sitt genombrott som modernist med diktsamlingen Tämä matka (Denna färd). Med samlingen etablerades en modern poesistil med fri rytm och stor täthet av bilder även hos den diktläsande allmänheten. Tillsammans med Paavo Haavikkos och Tuomas Anhavas dikter stakade den också ut vägen för den nya lyriken. Tuomas Anhava fungerade också som Manners mentor i arbetet med Tämä matka, som han också entusiastiskt lyfte fram.
Eeva-Liisa Manner växte upp i det mångkulturella och flerspråkiga Viborg, där hon fostrades av sina religiösa morföräldrar, snickaren och pianostämmaren Johan Kukkonen och hans hustru Johanna Maria Palmgren. Modern hade dött efter förlossningen. Sin far, en bohemisk journalist som hade skrivit under en rad pseudonymer, träffade Manner först i tjugoårsåldern när morföräldrarna hade dött och hon själv var evakuerad till Helsingfors. Eeva-Liisa Manners släktrötter fanns i Savolax och i Tavastland och på mormoderns sida i Östra Nylands svenskbygder, men hon kände sig som viborgare. Efter de svåra åren i Helsingfors, då Manner framför allt var verksam som översättare, flyttade hon vid decennieskiftet 1950 till enklare omständigheter i utbyarna i Orivesi, där dikterna i Tämä matka och prosasamlingen Kävelymusiikkia pienille virtahevoille (Promenadmusik för små flodhästar, 1957) kom till. Det litterära genombrottet påskyndades av flytten till Tammerfors, som blev hennes fasta boningsort.
Vid sidan av industristaden Tammerfors och sommarvistena i Kangasala och Ruovesi i de tavastländska skogarna blev Andalusien i Spanien − närmare bestämt Churriana nära Málaga – en viktig skrivmiljö för Manner från mitten av 1960-talet. Där vistades hon årligen långa perioder ända till senare hälften av 1970-talet. De mest omedelbara variationerna på teman från hennes barndoms familjekrets ingår i diktsamlingen Lapsuuden hämärästä (1956, Från/Om barndomens skymning) och skådespelet Poltettu oranssi (Bränd orange, 1968). Den spanska lokalfärgen präglade i sin tur i hög grad Manners texter från diktsamlingen Kirjoitettu kivi (Den skrivna stenen, 1965) till romanen Varokaa, voittajat (1972, Mainakes hundar) och hennes sjuttiotalsdramatik, såsom hörspelen Vuorilla sataa aina (1970, Det regnar alltid i bergen) och Tulva (1977, Översvämning).
Manners tillbakadragna, anspråkslösa leverne kom att prägla bilden av henne som enstöring, men hennes vana att skriva nattetid garanterade arbetsron. Förutom elva diktsamlingar skrev Eeva-Liisa Manner fyra prosaverk och sexton uppförda dramer. Dessutom skrev hon kring femhundra recensioner och essäer för ett tjugotal olika publikationer. Arbetet som kritiker, som hon inledde vid tidskriften Taiteen maailma i slutet av 1940-talet, fortsatte hon i Tammerforstidningarna Kansan Lehti och Aamulehti.
Manners omfångsrika översättargärning inbegrep verk av Georg Büchner, Yasunari Kawabata, Hermann Hesse, Václav Havel, Konstantinos Kavafis, Tomas Tranströmer och Oscar Parland samt åtta skådespel av Shakespeare. Särskilt flitigt översatte hon hörspel för radion och skådespel för teatern. Som författare skapade Manner en egen poesi med ett starkt intellektuellt och konstfilosofiskt grepp, som hon kombinerade med en betoning av etisk-humanistiska frågor om rätt och frihet.
I Manners språkliga uttryck löper en känslig lyrism jämsides med det groteska i en stil full av brott och överraskningar, något som kan förläna texten en atmosfär av skräck, chock och karneval. Det groteska och lekfulla greppet i hennes dikter från 1940-talet utgjorde en grund för hennes senare diktning med omvända teman, motberättelser och kritiska eller parodiska kommentarer till de myter som är grundläggande element för vår kultur, och till aktuell politik. Versdramat Eros ja Psykhe (1959) och diktsviten Orfeus Manalassa (1960, Orfeus i underjorden) transformerar med ett lyriskt grepp myten om kärleken och kreativiteten. Bägge blev läsarframgångar. Den lilla dockpantomimen Eurydike (1960) parodierar uppsluppet samma orfiska myt. Skådespelet Nyårsnatt (1965), ger en kritisk skildring av de bildade klasserna och överraskade publiken genom sin användning av grotesk.
Det groteska träder på nytt in i Manners lyrik genom den återhållsamma humorn i prosadikterna i Kirjoitettu kivi och Fahrenheit 121 (1968). I Manners karnevalistiska och satiriska kattböcker från 1970-talet är hjälten en överlägsen och spjuveraktig katt. I Kamala kissa ja Katinperän lorut (Den gräsliga katten och Kattrumpans ramsor, 1985) använder sig Manner av den gamla finska folkdiktningens versmått. De dikter som Manner skrev på 1980-talet publicerades oftast i tidskriften Parnasso. De dominerades av en grotesk som uttryckte skräcken och terrorn i en värld som höll på att bryta samman. Våldet, etiken och en frånvarande Gud var bestående teman i Manners produktion.
År 1968, som i Europa präglades av politisk turbulens, var ett av Manners mest produktiva. Under den andra hälften av 1960-talet utvecklades hon till en betydande skådespelsförfattare, och vid samma tid utvidgade hon sina domäner som kritiker. Dittills hade hon hållit sig till finländsk lyrik, men nu kunde hon även presentera den moderna utländska romanen och filmen. Som essäist och kritiker finslipade Manner sin poesiuppfattning och den bas utifrån vilken hon bedömde och tillägnade sig verk från olika språk- och kulturområden. Särarten i sitt eget filosofiska tänkande positionerade Manner med hjälp av Heidegger, Wittgenstein och Platon, vilka hon dels beundrade, men dels även kritiskt granskade ifrågasatte. Hos Martin Heidegger fann hon stöd för sin benägenhet att knyta ihop varandet, språket, kulturen och tekniken till en helhet som kräver ett etiskt ansvarstagande.
Skådespelet Poltettu oranssi skildrar på balladens drastiska sätt en ”tokig flickas” oundvikliga undergång. Hon har våldtagits i både ord och handling. I sitt inre utvecklar hon ett eget hemligt språk och halshugger folk för ”det är ansiktena som säger alla fula ord och gör alla sårande miner”. På det narrativa planet får flickans regression bakom normalspråket inte någon lycklig upplösning, vilket den däremot får på det poetiska och dramatiska språkliga planet, som även pjäsens framgång visar. Poltettu oranssi uruppfördes i Tallinn våren 1969. I Finland spelades pjäsen av Tammerfors arbetarteater hela 1970-talet utan avbrott, och Tauno Marttinen tonsatte pjäsen och gjorde den till en opera 1968.
I romanen Varokaa, voittajat (Mainakes hundar) och i skådespelen Yön Kaspar, eli Kaspar Hauserin tarina (1984, Kaspar, ett nattens barn eller Kaspar Hausers historia) och Santakujan Othello (1987, Sandgrändens Othello), som använder motiv av tyskt ursprung, är de centrala gestalterna fysiskt frånvarande men desto mera närvarande i de övrigas tal och medvetande. De speglar människor som blir stumma och som redan har blivit ett större problem för omgivningen än för sig själva. Fastän Woyzeck i Santakujan Othello redan har blivit avrättad och den språklösa huvudpersonen i Kaspar, ett nattens barn, som uppenbarat sig ur tomma intet, har blivit mördad, tar diskussionen och frågorna om dem inte slut. Till den andra upplagan (1976) av Varokaa, voittajat skrev Manner sin vana trogen ett nytt slut.
Manner varierar det i sina pjäser mytiska, orfiska motivet med tillbakablickandet som grundmotiv. Det kan innebära undergång eller fungera som en outtömlig kraftkälla, såsom den kärleksfulla atmosfären från poetens tidiga barndom i hörspelet Varjoon jäänyt unien lähde (1969, Drömmarnas källa sjunken i skugga). Manner prövade och verifierade sin egen ”socialpsykologi”, där överkänsliga, barnsliga människor, ofta kategoriserade som tokiga, har en uppgift i samhället, där de svarar för negationen, det annorlunda, och väcker tankar och hopp.
Tuula Hökkä
Eeva-Liisa Manner, författarpseudonym Anna September, född 5.12.1921 i Helsingfors, död 7.7.1995 i Tammerfors. Föräldrar redaktören, förlagstjänstemannen Leo Johannes Manner och förlagstjänstemannen Elsi Irene Kukkonen.
PRODUKTION. Dikter: Mustaa ja punaista (1944); Kuin tuuli tai pilvi (1949); Tämä matka. Runoja (1956); Orfiset laulut (1960); Näin vaihtuivat vuoden ajat (1964); Kirjoitettu kivi (1966); Fahrenheit 121 (1968); Jos suru savuaisi (1968); Lekar för enslingar. Dikturval (1969); Paetkaa purjeet kevein purjein (1971); Kamala kissa. Pilakokoelma (1976); Kuolleet vedet. Sarjoja yleisistä ja yksityisistä mytologioista (1977); Runoja 1956−1977 (1980); Kamala kissa ja Katinperän lorut (1985); Hevonen minun veljeni. Hevosrunot 1956−1976 (1988); Kirkas, hämärä, kirkas. Kootut runot (1999). Prosa: Tyttö taivaan laiturilla (1951); Kävelymusiikkia pienille virtahevoille ja muita harjoituksia (1957); Oliko murhaaja enkeli? (1963); Varokaa, voittajat. Rajatilanteita, eli kuusikymmentä aspektia erään mestitsiperheen murhenäytelmään (1972; Mainakes hundar. Gränslägen eller sextio aspekter på en mestizfamiljs tragedi 1974); Varokaa, voittajat. Sattumasta, välttämättömyydestä ja väkivaltaisesta kuolemasta (1976); Kävelymusiikkia. Proosateokset (2003); Kirjoittamisen aika. Eeva-Liisa Mannerin kirjeitä 1963−1969 (2006). Dramatik: Eros ja Psykhe (1959); Uuden vuoden yö. Komedia (1965; Nyårsnatt 1965); Toukokuun lumi (1967); Poltettu oranssi. Balladi sanan ja veren ansoista (1968, Bränd orange 1982); Varjoon jäänyt unien lähde (1969); Vuorilla sataa aina (1970); Sonaatti (preparoidulle pianolle). Prologi ja 2 pienoisnäytelmää (1971, Sonat för preparerat piano. En minatyrpjäs 1984); Yön Kaspar, eli Kaspar Hauserin tarina (1984, Kaspar, ett nattens barn eller Kaspar Hausers historia 1986); Santakujan Othello (1987). Se även Finlands författare 1917−1944 (1981); T. Hökkä, Eeva-Liisa Mannerin kirjailijantyön ja tutkimuksen bibliografia 1990 (1991); S. Vesikansa, Eeva-Liisa Mannerin bibliografiaa. Suspiros, sospiri. Tutkielmia ja esseitä Eeva-Liisa Mannerin tuotannosta (1995).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Eva-Liisa Manner-arkivet, Tammerfors universitets handskriftssamling; Finska Litteratursällskapets litteraturarkiv. J. Hellemann, Lukemisen alkeet (1996); T. Hökkä, Eeva-Liisa Mannerin kirjailijantyön ja tutkimuksen bibliografia 1990 (1991); T. Hökkä, Mullan kirjoitusta, auringon savua. Näkökulmia Eeva-Liisa Mannerin runouteen ja sen modernistisuuteen (1991); T. Hökkä, Metamorfosernas poet. Nordisk kvinnolitteraturhistoria IV. Höganäs (1997); M. Itkonen, Zenit – ulkoisesta sisäiseen. Askeleet fenomenologiseen aikaan ja sen tajunnallistumismoduksiin Eeva-Liisa Mannerin lyriikassa (1994); U.-L. Karahka, Eeva-Liisa Manner. Lyrikvännen 3/1977; A. Kinnunen, Eeva-Liisa Manner. Books from Finland 4/1978; J.-J. Lamiche, Le rêve, l’ombre et la vision. Paris (1994); Läpi lentävän peilin. Esseitä Eeva-Liisa Mannerin tuotannosta (1991); S. Moster, Woyzeck kam bis Finnland. Eeva-Liisa Manners Auseinandersetzung mit Georg Büchners Drama. Jahrbuch für finnisch-deutsche Literaturbeziehungen (1995); H. K. Riikonen, Kirjankustantamo ja sirkushevonen. Eeva-Liisa Mannerin dekkariparodia Oliko murhaaja enkeli? Sivupolkuja (1996); J. Salokannel, Linnasta Saarikoskeen (1993); P. Siltala, Haen sanojani kaukaa (1993); Suspiros, sospiri. Tutkielmia ja esseitä Eeva-Liisa Mannerin tuotannosta (1995); P. Tarkka, Eeva-Liisa Manner. 86 författarporträtt. Författare i Finland (1983); S. Tuohimaa, Kapina kielessä (1994).