Skriv ut
HAAVIKKO, Paavo
(1931–2008)
Författare, förläggare
Paavo Haavikko är en av det moderna Finlands mest kända författare. Hans breda och mångsidiga produktion inbegriper näst intill samtliga litterära genrer, bl.a. poesi, prosa, dramatik och historiska verk. På grund av sina polemiska texter blev Haavikko känd som ett slags nationellt orakel samt ofta även som en profet som varnade för andlig och ekonomisk katastrof.
Paavo Haavikko föddes i Helsingfors i en familj där fadern var affärsman. Fadern, som börjat sin bana som bokbindare, hade en firma som från 1923 ägnade sig åt import av kontors- och pappersartiklar. Firman låg på Bulevarden, i samma hus som senare hyste Paavo Haavikkos förlag Art House. Haavikkos framgångar i läroverket var till en början ringa – han fick två gånger gå om en klass – och i gymnasiet var hans prestationer medelmåttiga. År 1951 avlade Haavikko studentexamen vid Finska samskolan i Berghäll. Till hans tidiga litterära upplevelser hörde D. H. Lawrence, Rainer Maria Rilke och T. S. Eliot. Men under skoltiden gjorde han sig inte känd för sina humanistiska intressen och lät ingen ta del av det han författade.
Haavikko idkade aldrig några universitetsstudier. Hans debutsamling Tiet etäisyyksiin (Vägar till fjärran) utkom samma år som han blev student på förlaget WSOY, där Tuomas Anhava var förlagsredaktör. Med sin andra samling övergick Haavikko dock till Otava. Senare har hans böcker kommit ut på Art House och även på WSOY. Under 1950-talet publicerade Haavikko i jämn takt diktsamlingar som nådde sin kulmen med Talvipalatsi (1959, Vinterpalatset), som översattes till flera olika språk.
Haavikkos tidiga dikt utgjorde en stark kontrast mot de av poeten och litteraturforskaren V. A. Koskenniemi präglade idealen och överlag mot konstnärsromantik och genidyrkan. I sina tidiga dikter behandlade Haavikko centrallyriska teman, såsom kärleken och döden, men från allra första början fanns även historien, det förflutna och framtiden samt myter som element i dikterna, liksom en strävan till en förnyelse av diktens språk.
Sin dramaproduktion inledde Haavikko 1958 med Münchhausen, som följdes av Nuket (Dockorna). Den kritik som riktades mot Münchhausen i kvällstidningen Ilta-Sanomat ledde till att Haavikko drog kritikern inför rätta. Haavikko vann målet, vilket i sin tur ledde till att man under en lång tid inte skrev om honom i Sanomakoncernens tidningar.
Haavikko verkade under 1950- och 1960-talen inom fastighetsbranschen och ägnade sig åt fastighets- och skogsaffärer även senare. Han intresserade sig också för företagsledning. I början av 1960-talet författade han flera prosaverk: romanerna Yksityisiä asioita (Privata angelägenheter), Toinen taivas ja maa (En annan himmel och jord) och Vuodet (Åren) gavs ut 1960–1962. År 1964 utkom novellsamlingen Lasi Claudius Civiliksen salaliittolaisten pöydällä (Glaset på bordet i batavernas trohetsed 1984) där novellen ”Lumeton aika” (Snölös tid) ingår. Denna novell rönte sedermera en viss uppmärksamhet bland forskare och kritiker i sin skildring av ett Finland som övergått till ett socialistiskt samhällssystem. När novellen publicerades i en engelskspråkig novellantologi 1967 underströks i en kommentar att det enbart var fråga om fiktion.
Haavikkos tidiga produktion renderade honom hedersdoktors värdighet vid Helsingfors universitet redan 1969, då han var 38 år. I en intervju i tidskriften Yliopisto 1997 konstaterade Haavikko kort att han aldrig haft någon användning för denna grad eller för den akademikertitel han senare tilldelades.
År 1955 gifte sig Haavikko med författaren Marja-Liisa Vartio. Paret fick två barn i sitt äktenskap, som varade till Vartios frånfälle 1966. Fem år senare gifte sig Haavikko med litteraturforskaren Ritva Rainio.
Efter Marja-Liisa Vartios död vidtog en ny period i Haavikkos liv. Under en lång tid skrev han ingenting och var 1967–1983 litterär chef på Otava, som då befann sig i ekonomisk kris. Även om Haavikko var litterär chef, var hans uppgift till en början att få rätsida på förlagets ekonomi. Samtidigt utvecklade han verksamheten för tidskriftsförlaget Yhtyneet kuvalehdet. Haavikko avgick från Otava när hans syn på bolagets utveckling började avvika från ägarsläktens.
År 1988 grundade Haavikko förlaget Art House, som sedermera har blivit en betydande utgivare av facklitteratur. I den offentliga debatten dryftade han ofta problem i anslutning till bokutgivning.
På 1970-talet började Haavikko intressera sig speciellt för frågor om maktutövning, politik och ekonomi. Dessa fenomen hade han redan behandlat i skådespelet Agricola ja kettu (1968, Agricola och räven, 1980), vars huvudpersoner bär drag av J. K. Paasikivi och Josef Stalin. Samma linje fortsätter i hörspelen om vikingahövdingen Harald Pitkäikäinen (den långlivade), som påminde om president Urho Kekkonen. Till Haavikkos dramaproduktion från 1970-talet hör Soitannollinen ilta Viipurissa (1978, En musikalisk afton i Viborg) som behandlar dödsskottet mot kompositören Toivo Kuula i Viborg valborgsmässoaftonen 1918 samt den efterföljande rättegången.
Frågor om maktutövning framträder även i Neljätoista hallitsijaa (1970, Fjorton härskare) om den bysantinske adelsmannen Isak Komnenos statskupp, och i den episka dikten Kaksikymmentä ja yksi (1974, Tjugo och en) som behandlar Sampomotivet i Kalevala. Till Haavikkos alster med Kalevalamotiv hör även Rauta-aika (Järnålder) och Kullervon tarina (Berättelsen om Kullervo, båda 1982). Rauta-aika var ett tv-manus utifrån vilket Kalle Holmberg regisserade tv-filmen med samma namn, som vann Prix Italia 1983. Rauta-aika, som började med uppmaningen att glömma Kalevala, väckte mycken debatt i Finland. Vid sidan av Kalevala har Odysseusmyten förekommit i olika sammanhang i Haavikkos författarskap.
Av Haavikkos 1970-talspoesi innehåller Runoja matkalta salmen ylitse (1973, Dikter från en resa över sundet) dikter i mindre format, en sorts epigram på fria versmått; som sådana står de aforismen nära. Några år senare utkom samlingen Viiniä, kirjoitusta (1976, Vin, skrift). På grundval av denna samt några senare samlingar har man sett Haavikko som en av de främsta representanterna för erotisk lyrik inom den nyare finska poesin.
Haavikko började även ägna sig åt att omtolka Finlands historia. Det fick sitt konkreta uttryck i de rikligt illustrerade Kansakunnan linja (1977, Finlands linje 1979), vars betecknande underrubrik löd Kommentar till ett okänt folks okända historia 1904–1975, samt Kansakunnan synty (1988, Nationens födelse). En nytolkning av historien representerar även Nuijasota (1996, Klubbekriget) och Suuri keinottelu (1997, Den stora spekulationen). Haavikko gick även i offentlig polemik mot historiker som Matti Klinge och Anthony F. Upton.
Synpunkter på politik och historia framförde Haavikko även i sina aforismer; den första av hans många aforismsamlingar var Puhua, vastata, opettaa (1972, Tala, svara, lära 1975). Han ställer vanligtvis upp sina ironiska, paradoxala och mångtydiga aforismer i serier och kan i många avseenden betraktas som en förnyare av den finska aforismen. Haavikkos kolumner, framför allt i tidningen Uusi Suomi, utgavs också i bokform. Några pamfletter – eller traktater, som de även kallats – gav han ut tillsammans med andra, bland dem Pitkä vuosi, mutta kullattu kulttuuri (1993, Långt år, men förgylld kultur), som nagelfar den ”brezjnevska” politiken i Finlands ekonomi och kulturliv. En släng av sleven får bl.a. kanslichefen på undervisningsministeriet och det under lågkonjunkturen byggda nya operahuset i Helsingfors. Haavikko uttalade sig även kritiskt om presidenterna Mauno Koivisto och Martti Ahtisaari. Å andra sidan har han porträtterat president Tarja Halonen i positiva ordalag.
På grund av sina polemiska texter blev Haavikko känd som ett slags nationellt orakel och ofta även som en profet som varnade för andlig och ekonomisk katastrof. Efter ett gisslandrama på torget i S:t Michel 1986, där såväl gisslan som gärningsmannen miste livet, kritiserade Haavikko i den efterföljande diskussionen polisens agerande och krävde justitiekanslerns avgång. Haavikkos inlägg ledde till en tillrättavisning av Opinionsnämnden för massmedier. Samma nummer av Uusi Suomi där Opinionsnämndens fällande utslag publicerades innehöll även en serie aforismer av Haavikko där han kommenterar fallet samt den påföljande diskussionen.
År 1984 erhöll Haavikko det ansedda Neustadtpriset och presenterades brett uppslaget i World Literature Today. Haavikko var närvarande vid prisutdelningen i Oklahoma, men när han vann den nordiska tävlingen i dramatik 1996 väckte han uppmärksamhet genom att utebli från prisutdelningen.
Under 1990-talet fortsatte Haavikko sin mångsidiga verksamhet som poet, romanförfattare, dramatiker och pamflettskribent. Han skrev också en sorts memoarer, Yritys omaksikuvaksi (1987, Prospero. Försök till självporträtt 1989), Vuosien aurinkoiset varjot (1994, Årens soliga skuggor) och Prospero. Muistelmat vuosilta 1967−1995 (1995, Prospero. Minnen från åren 1967–1995). I dem berättar Haavikko om sig själv i tredje person, men ställvis också i jagform.
Haavikkos omfattande och vittförgrenade författarskap omspänner flera olika genrer – enligt egen utsago var sagan den enda genre som han inte hade givit sig i kast med. Han skrev librettot till Aulis Sallinens operor Ratsumies (Ryttaren) och Kuningas lähtee Ranskaan (Kungen beger sig till Frankrike) samt filmmanuset Mommilan veriteot (Blodsdåden i Mommila), tillsammans med Jukka Kemppinen. Under pseudonymen Anders Lieksman publicerade han Barr-niminen mies (1976, En man vid namn Barr), där han ironiserar över deckarkonventioner. Haavikko både redigerade och delvis skrev Urho Kekkonens memoarer Mitt århundrade. Om hans andel som skribent fördes en offentlig diskussion. I Art House-boken med anekdoter om generallöjtnant A. F. Airo är förordet skrivet av ”Förläggaren”, vars röst för tankarna till Haavikko. Samlingarna After the Deadline (1984) och Con amore, con furore (1985) skrevs enkom för vänkretsen, med förbud att låna ut dem offentligt.
Av Finlands författare uppmärksammade Haavikko det tidiga 1800-talets egensinnige folkdiktssamlare C. A. Gottlund, som han skrev om i Kansakunnan synty samt behandlade i en essä i Kirjojen Suomi. Gottlund är för honom en betydande stilist, men även ”som erotiker en portalgestalt inom den finska kulturen”. Haavikko har även betonat Samuli Paronens betydelse som framstående prosaist och Joel Lehtonens betydelse som lyriker.
Kring millennieskiftet återgick Haavikko till dramatiken. Skådespelet Aino ja Brita (Aino och Brita) hade premiär i mars 1999. Därtill skrev han librettot till en opera om den store löparen Paavo Nurmi och dramatiserade Marja-Liisa Vartios roman Hänen olivat linnut (1967, Fåglarna var hans 1994). Han bidrog även med librettot till Tapio Tuomelas opera Äidit ja tyttäret (Mödrar och döttrar)
Av Haavikkos produktion har ett tämligen stort urval publicerats i översättning. Själv sade han sig ha en något kluven inställning till översättningar. Haavikko hävdade också att han själv utgjorde ett hinder för att han skulle få internationellt renommé. I en universitetsföreläsning på temat ”Hur mina böcker kommit till” utsåg Haavikko Daniel Defoe till sin förebild. Valet är på så vis illustrativt att Defoe inte enbart var romanförfattare utan en anmärkningsvärt mångsidig publicist. Haavikkos författarideal inbegrep även sträng professionalism och ansvar. Till detta hör även att författaren inte skydde beställningsarbeten; Haavikko tog sig an ett flertal sådana. Under 1980-talet publicerade han några historiker över olika företag och ett statligt ämbetsverk.
I Prospero ger Haavikko en bild av sig som en person som det inte är särskilt lätt att närma sig. När han berättar om sig själv i tredje person omnämner han kameror som han totaldemolerat och telefoner som han i vredesmod slagit sönder. Hans snabba och kompromisslösa lösningar, som hans vägran att gå i reservofficersskolan och hans avgång från Otava, har noterats, liksom hans märkliga tilltag, t.ex. inhandlandet av en 140 cm hög Stalinstaty. Haavikko var dock långt ifrån någon bohemisk konstnär. Enligt hans egna beräkningar gav han ut en bok var åttonde månad.
Paavo Haavikko avled efter en långvarig sjukdom hösten 2008. Mauno Saari, som hörde till hans bekantskapskrets, skrev en biografi över honom som utgavs 2009 efter en rättslig tvist mellan Saari och Haavikkos son Heikki. Den senare hade velat förhindra utgivningen, eftersom han inte hade fått läsa manuskriptet i förväg, vilket dock tingsrätten avvisade.
H. K. Riikonen
Paavo Juhani Haavikko, pseudonymer Aleksej, Anders Lieksman, född 25.1.1931 i Helsingfors, död 6.10.2008 i Helsingfors. Föräldrar verkställande direktör Heikki Adrian Haavikko och Rauha Pyykönen. Gift med (1) författaren Marja-Liisa Orvokki Vartio (född Sairanen) 1955, (2) Ritva Kyllikki Rainio (född Hanhineva) 1971.
PRODUKTION. Tiet etäisyyksiin. Runoja (1951); Tuuliöinä. Runoja (1953); Synnyinmaa. Runoja (1955); Lehdet lehtiä. Runoja (1958); Münchhausen (1958); Talvipalatsi. Yhdeksän runoa (1959); Münchhausen – Nuket. Kaksi näytelmää (1960); Yksityisiä asioita. Romaani (1960, Privata angelägenheter. Stockholm, 1966); Toinen taivas ja maa. Romaani (1961); Runot 1951−1961 (1962); Vuodet. Romaani (1962, Åren. Stockholm 1967); Lasi Claudius Civiliksen salaliittolaisten pöydällä. Kolme novellia (1964, Glaset på bordet i batavernas trohetsed. Stockhilm 1984); Lyhytaikaiset lainat (1966); Puut, kaikki heidän vihreytensä (1966); Ylilääkäri (1966); Audun ja jääkarhu. Kuunnelma (1967); Freijan pelto (1967); Agricola ja kettu. Ylilääkäri. (1968 Agricola och räven 1980); Kilpikonna. (1968, Sköldpaddan 1970); Brotteruksen perhe (1969); Neljätoista hallitsijaa (1970); Puhua, vastata opettaa (1972, Tala, svara, lära. Stockholm 1975); Kansakunnan linja (1977, Finlands linje. Stockholm 1979); Rauta-aika (1982); Wärtsilä 1834–1984 (1984); Ett sekel till havs. EFFOAs hundra första år 1883–1983 (1983); Yritys omaksikuvaksi (1987, Prospero. Försök till självporträtt. Stockholm 1989); I bräschen för medborgartrygghet. Folkpensionsanstaltens fem årtionden 1937–1987 (1988); Kansalaisvapaudesta (1989); Kullervon tarina – Histoire de Kullervo (1989); Prospero. Muistelmat vuosilta 1967−1995 (1995); Selected poems. Manchester (1991); Vuosien aurinkoiset varjot (1994); Pahin ja paras (1996); Traktaatit (1998); Aino ja Brita (1999); Helsinki – kaupunki graniittisilla juurilla avaralla niemellä (2000); Sylvi Kekkosen muotokuva (tills. med Marja-Liisa Vartio, 2000); Viiniä, kirjoitusta (2000); Kahden vuoden päiväkirja (2001); Prosperon runot (2001); Käytännön metafysiikka (2001); Tarja Halosen tarina. Naisen muotokuva politiikan kehyksissä (2001); Talvipalatsi – varhaisversio (2001); Mustat kantarellit (2004); Ei. Siis kyllä (2006). Se även Finlands författare 1945−1980 (1990).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Envall, Suomalainen aforismi (1987); M. Eskelinen & R. Koskimaa, Haavikko 2001 (2001); M. P. Hein, Beitrag zum Finnischen Gedichte. Gedichte av Paavo Haavikko (1973); Homage to Paavo Haavikko, Our 1984 Neustadt Prize Laureate. World Lifenature Today 2/1984 ; M. Jokinen, Från fjärran land till staden Tainaron. Den finska litteraturen och dess grogrund under självständighetstiden (1993); L. Kaunonen, Sanojen palatsi (2001); A. Kinnunen, Syvä nauru. Tutkimus Paavo Haavikon dramatiikasta (1977); A. Kinnunen, Kaksi metriä syvistä kysymyksistä. Paavo Haavikon proosasta (2009); L. Nummi, At the Sea Gate of the Palace. Books from Finland 2/1971; J. Pentikäinen, Myytit ja myyttisyys Paavo Haavikon teoksissa Kaksikymmentä ja yksi, Rauta-aika ja Kullervon tarina (2002); J. Salokannel, Linnasta Saarikoskeen. Suomalaisia kirjailijakuvia (1993); M. Saari, Haavikko-niminen mies (2009); H. Sihvo, Soutu Bysanttiin. Paavo Haavikon metodin ja maailmankuvan tarkastelua (1980); K. Tarkiainen, Paavo Haavikko – modernisternas furste. Lyriken 1951−1966. Stockholm (1997); P. Tarkka, 86 författarporträtt. Paavo Haavikko. Författare i Finland (1983); S. Ylimartimo, Historiallinen ja myyttinen aines Pekka Haavikon tuotannossa (1975).
BILDKÄLLA. Haavikko, Paavo. Foto: Jorma Komulainen, 1977. Uusi Suomis bildarkiv.
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5020-1416928957626