Lauri Kr. Relander är den minst kända bland Finlands presidenter. Han har betraktats som en färglös och svag president, som i en inrikespolitiskt orolig tid lät sig ledas i stället för att driva en egen klar linje. Inom utrikespolitiken fortsatte man under Relanders tid att driva isolationspolitik, även om presidenten för sin del utförde ett värdefullt arbete genom att representera Finland utomlands och skapa förbindelser på statschefsnivå till grannländerna.
Valet av den rikspolitiskt oprövade landshövdingen i Viborgs län, Lauri Kristian Relander, till republikens president i februari 1925 var en stor överraskning. Som president efterträdde han K. J. Ståhlberg, som hade avböjt kandidatur. Presidenten introducerade statsbesöken och fick därför öknamnet Resander eller Reslander (fi. Reissu-Lassi). Han var även en uppskattad gäst vid evenemang i hemlandet. Relanders presidentperiod präglades av inrikespolitisk splittring. Utrikespolitiskt fortsatte man av omständigheternas tvång att driva isolationspolitik. Slutet av presidentperioden skuggades av en växande antikommunistisk verksamhet och högerradikalismens uppgång. Konflikter med Agrarförbundets starke man Kyösti Kallio och en alltför förstående hållning till Lapporörelsen ledde till att Agrarförbundet inte nominerade Relander för omval på presidentposten 1931.
Lars Kristian Relander föddes i Kronoborg i Karelen, en socken på stranden av Ladoga mellan Sordavala och Kexholm – under skolåren förfinskade han sitt första namn till Lauri. Hans far, agronomen Evald Kristian Relander, var son till kaplanen i Kiihtelysvaara, och hans mor Gertrud Maria Olsoni var dotter till en prost. Med ett medelmåttigt studentbetyg följde Lauri Kristian fadern i spåren och blev agronom.
I sin filosofie kandidatexamen hade Relander lantbrukskemi och lantbruksekonomi som huvudämnen. Under hans studietid tog den akademiska undervisningen i lantbruk ännu sina första stapplande steg. I modernt lantbruk räckte det inte längre till med färdigheter som gick i arv från far till son. Lantbruket utnyttjade i allt högre grad vetenskapens senaste rön i växtodling och boskapsskötsel. Undervisningen gick av den anledningen snabbt framåt på många områden, och den blev också den bransch där Relander gjorde sin första karriär. Efter sin examen var han i tio års tid, 1908–1917, assistent vid Lantbruksekonomiska försöksanstalten. Med sin tyskspråkiga doktorsavhandling om fröns grobarhet är Relander en av pionjärerna i växtförädling och experimentellt lantbruk i Finland. Han promoverades till doktor 1914. Hans forskningsresultat och forskningsmetoder utsattes dock för stark kritik, då han förgäves sökte docentur vid universitetet. Det avgörande negativa utlåtandet gavs av professor A. K. Cajander, som senare blev statsminister.
Relander hade i flera år varit medlem av Agrarförbundet, när forskarkarriären strandade och han blev ämbetsman och politiker. Medlemskapet i det lilla och fattiga Agrarförbundet 1907 var förmodligen ett direkt resultat av ideologisk identifikation för den akademiskt meriterade magister Relander. Bakom beslutet låg knappast någon opportunism – i synnerhet som partiet hade fått endast nio representanter i det första valet till enkammarlantdagen, vilket var en stor besvikelse för partiets medlemmar. Agrarförbundet blev inte det dominerande parti för folkmajoriteten, d.v.s. lantbruks- och landsbygdsbefolkningen, som avsett var. I det mot överheten fientliga partiet var Relander med sin bakgrund i vilket fall som helst en udda figur, samtidigt som just hans utbildning gav honom ett politiskt lyft. Den sällskapliga och försonliga Relander blev invald i lantdagen första gången 1910. Medlem av Agrarförbundets partistyrelse blev han omkring 1917.
Finlands självständighet och inbördeskrigets utgång gav Relanders politiska karriär vind i seglen. Agrarförbundets stärkta ställning och dess parlamentariska styrka, som ökade val för val (26 lantdagsledamöter 1917 och 42 i riksdagen 1919), banade väg för allt viktigare uppgifter för partiets representanter. Sådana var den akademiskt bildade, språkkunnige och representative Relander väl lämpad för. Han var riksdagens talman från 1919 tills han blev utnämnd till landshövding i Viborgs län 1920. Länets riksdagsledamöter ville, oberoende av partitillhörighet, ha honom till landshövding.
Relanders modell för utövning av politisk verksamhet märktes redan i de uppdrag han åtog sig före presidentperioden. Landsbygdsbefolkningens, särskilt jordbruksproducenternas välstånd och framgång, låg honom varmast om hjärtat. Som landshövding i en gränstrakt talade och verkade Relander för att upprätthålla ordning och reda i området, och han deltog aktivt i det frivilliga försvarsarbetet.
Fastän Relander som människa och politiker verkade för samförstånd, var han inte villig att kompromissa på vilka villkor som helst. Enligt honom krävde den nationella endräkten att vänstern accepterade de demokratiska spelreglerna, att högern godtog republiken och att nationalisterna visade sämja i språkfrågorna. Sina åsikter förde Relander frispråkigt fram i anföranden och tidningsartiklar, på ett sätt som väckte irritation till och med hos ledande personer i det egna partiet.
Relander blev inte minister under 1920-talet fastän det till och med förekom spekulationer om en möjlig statsministerpost. Men president Ståhlberg valde honom aldrig till regeringsbildare och i avgörandets stund hade Relander inte heller tillräckligt med stöd inom det egna partiet för en ministerpost. Relanders tendens att politiskt handla på eget bevåg förargade turvis de starka männen i Agrarförbundet, Santeri Alkio och Kyösti Kallio.
Finlands första president, K. J. Ståhlberg, valdes av riksdagen. År 1925 förrättades därför för första gången val av 300 elektorer, som skulle välja republikens president. Valet ägde rum i dåligt väder den 15–16 januari 1925. Valdeltagandet blev lågt: 39,7 procent. I synnerhet vänsterväljarna röstade lamt, ty de visste att presidenten skulle väljas ur de borgerliga kandidaternas led.
Den blott 41-årige Lauri Kr. Relander fördes fram som Agrarförbundets kandidat först efter elektorsvalet, dagen innan den slutgiltiga omröstningen. Han var en överraskningskandidat som lanserades av det egna partiets karelska flygel. Tillfället var väl valt, eftersom partiets andra starka namn, Santeri Alkio, Kyösti Kallio och E. Y. Pehkonen, hade avböjt kandidatur. Kallio motsatte sig nomineringen av en egen kandidat och stödde Framstegspartiets Risto Ryti som president.
Vid själva valförrättningen avgjordes valet till Relanders fördel på grund av att han mötte mindre motstånd än Ryti. I Agrarförbundet och en del av Framstegspartiet betraktades Ryti som en lantbruksfientlig politiker. Som högeragrar politiker med intresse för fosterlandets försvar lämpade sig Relander för Samlingspartiet och som moderat i språkpolitiska frågor lämpade han sig för de svenskspråkiga elektorerna, som kom ihåg att hans hustru Signe Relander var svenskspråkig. ”Int’ röstade vi på Lauri Kristian utan fru Relander”, skämtade Georg Schauman efter valet. Med stöd av Agrarförbundet, Samlingspartiet och Svenska folkpartiet segrade Relander i tredje omgången över Ryti med rösterna 172–109. Kommunisterna röstade blankt.
Hos Finlands politiska elit väckte Lauri Kr. Relander mycket motstridiga känslor. Å ena sidan fortsatte han att fatta många självständiga beslut, vilket förargade partikamraterna inom Agrarförbundet. Å andra sidan var presidenten mottaglig för påverkan utifrån och lyssnade på rykten som han lätt tog illa vid sig av. Känsligheten framträder klart i Relanders postumt utgivna dagböcker.
En stötesten för Relander blev inte bara hans bristande erfarenhet av rikspolitiska frågor utan också hans ungdom, som gjorde att den politiska eliten inte riktigt kunde ta honom på allvar. Den driftige och pratsamme presidenten kunde agera inkonsekvent, vilket hans politiska motståndare lätt tog fasta på. Samtidigt tärde avsaknaden av en klar politisk linje på stödet även bland dem som ursprungligen ställt sig bakom honom. Till skillnad från K. J. Ståhlberg genomförde Relander inte ett avvägt politiskt program, utan var snarare benägen att lösa frågor och problem efterhand som de dök upp. Jämförelserna till Ståhlberg blev ofta besvärliga för honom.
Relander råkade särskilt ofta i konflikt med Agrarförbundets starke man Kyösti Kallio, vilket berodde på den stundom öppna, stundom förtäckta kritik som Agrarförbundets karelska flygel redan tidigare hade riktat mot partiets österbottniska ledning. Det handlade till en början om personkemi, men blev senare även till en politisk linje. Relander intog en mer positiv och tolerant hållning än Kallio till den framväxande högerradikalismen. I kampen mellan Kyösti Kallio och J. E. Sunila om ledarskapet i Agrarförbundet, låg Relanders sympatier hos den senare. Relander var sedan länge bekant med Sunila, som också var agronom.
Regeringarna under Relanders presidentur var på ett undantag när minoritetsregeringar. De upprepade misslyckandena med att bilda majoritetsregeringar berodde dock inte på Relander. Relationerna mellan partierna var spända, och de personliga konflikterna stora.
Relander var negativt inställd till vänstern, men han uppskattade Väinö Tanner och lät denne i slutet av 1926 bilda en socialdemokratisk minoritetsregering. Han ville engagera socialdemokraterna för parlamentarismen och samtidigt avsiktligt uppmuntra det splittrade vita Finland till samarbete genom att visa på möjliga regeringsalternativ.
Som statsminister fick Tanner under tre och en halv månader handha presidentämbetet, då Relander, troligen som följd av influensa, våren 1927 drabbades av en ledsjukdom. Situationen var vid ett tillfälle så allvarlig att läkarna tvivlade på att han skulle repa sig. Under presidentens sjukfrånvaro tog socialdemokraten Tanner emot arméns flaggparad på Senatstorget i Helsingfors, vilket väckte kritik hos det politiska fältets vänsterkant och förvirring hos högern.
I utrikespolitiska frågor förlitade sig Relander särskilt på Hjalmar J. Procopé. Denne var utrikesminister under slutet av Relanders presidentperiod, från december 1927 till februari 1931. Inom säkerhetspolitiken fortsatte man i brist på alternativ att driva den politik som Hjalmar Procopé hade betecknat som splendid isolation, och som syftade till oberoende av Sovjetunionen. Relander hade samma syn på Sovjetunionen som andra icke-socialister. Han hade gärna sett det bolsjevikiska systemet kollapsa i Ryssland. En korrekt hållning till Sovjetunionen innebar på sin höjd att Relander i februari 1930 hade ett möte med Sovjetunionens sändebud i Finland, något som utlöste en proteststorm från den politiska högern. I Relanders tankevärld hade Finland rollen av brobyggare mellan Skandinavien och Baltikum. Ur finländsk synvinkel skulle en skandinavisk-baltisk union med goda relationer till England och Tyskland vara en garanti för fred även österut. Relander var däremot negativt inställd till en ren randstatspolitik.
Relander skapade kontakter med omvärlden genom att företa statsbesök i Estland, Sverige, Lettland, Danmark och Norge. Relanders resor var viktiga för att den unga nationen skulle bli känd internationellt och genom den stora publicitet de fick i värdländerna bidrog de till att etablera en positiv bild av Finland. Den salongsfähige och sympatiske presidenten samlade sympatier för Finland och fick landet att framstå som ett stabilt och civiliserat samhälle. Relander tyckte också om att uppträda, vilket gjorde honom till en uppskattad gäst eller festtalare vid evenemang i hemlandet. Han deltog också gärna i sådana tillställningar.
Den inhemska tidningspressen skrev till en del kritiskt om presidentens resor, och skämttecknare hämtade material ur dem. Kvickhuvudena skämtade om att Finland efter en juristpresident hade fått en turistpresident. Presidentens inrikes- och utrikesresor blev ett framträdande inslag i nyhetsrapporteringen i dags- och veckopressen vilket väckte ett positivt intresse bland medborgarna. Man kan säga att Relander gjorde presidenten till en folklig gestalt och tog ner honom från den piedestal som den reserverade Ståhlberg hade byggt upp. Särskilt viktiga var Relanders resa till Sverige och Gustaf V:s statsbesök i Finland; Ståhlberg hade betackat sig för besök på hög nivå på grund av Ålandskrisen och randstatspolitiken.
Relanders förhoppning om en andra presidentperiod gick om intet då Agrarförbundet 1931 inte nominerade honom utan Kyösti Kallio till sin kandidat i presidentvalet. Denna gång sade Kallio inte nej till kandidatur.
Relander hade stött den antikommunistiska kamp som hade börjat som Lapporörelsen. Vid riksdagens öppnande i början av augusti 1929 konstaterade han att folket av riksdagen och regeringen förväntade sig målmedvetet agerande mot den kriminella uppvigling som kommunisterna ägnade sig åt. I Lapporörelsen såg han en sund folklig reaktion mot samhällsomstörtande verksamhet. Fastän presidenten skydde de olagligheter högerradikalismen gjorde sig skyldig till, uppfattade man allmänt hans inställning till rörelsen som vacklande. Till Relanders förtret kom hans tal och handlingar att uppfattas som förståelse för högerradikalism i de kretsar som var kritiska till Lapporörelsen. Själv såg han som sitt största misstag handskakningen med Vihtori Kosola i samband med bondetåget till Helsingfors i juli 1930. Detta utnyttjades som en symbol för presidentens bristande omdöme.
Inför presidentvalet i januari–februari 1931 stod det klart för Relander att hans egna chanser till omval var obefintliga. Däremot medverkade han till att hans partikamrat Kyösti Kallio föll bort i valets andra omgång och han var tillfreds med valet av P. E. Svinhufvud till president. Denne hade han 1930 utnämnt till statsminister för att återställa lag och ordning i landet. Relander hade till att börja med gjort Svinhufvud till något av en skuggstatsminister medan Kallios minoritetsregering ännu regerade landet. Dessutom hade Svinhufvud sommaren 1930 bildat en borgerlig koalitionsregering, sedan Kallios regering hade avgått på grund av påtryckningar, trots att den just hade fått riksdagens förtroende.
Efter presidentperioden var Relander verkställande direktör för Ömsesidiga finska brandförsäkringsbolaget för landet. Den posten innehade han ända till sin tidiga död i hjärtinfarkt 1942. Till skillnad från företrädaren K. J. Ståhlberg återvände Relander efter presidentperioden inte till politiken, fastän han följde den med intresse. Han deltog i statliga begivenheter, närmast som högt uppsatt gäst vid många festliga tillfällen.
Med sin hustru Signe, köpmansdotter från Helsingfors, hade Relander två barn. Sin fritid tillbringade han tillsammans med familjen i Karelen och Viborg. Från 1924 ägde han Pamppusaari trädgårdshemman i Viborgs landskommun, ett hemman som han ivrigt odlade tillsammans med sin trädgårdsmästare. Pamppusaari var Relanders viloställe och andningshål under de arbetsfyllda och intensiva åren som politiker. Även under Helsingforsåren var Pamppusaari hans riktiga hem, dit han senare skulle ha dragit sig tillbaka som pensionär. De åren kom aldrig. Pamppusaari kom efter andra världskriget att hamna på andra sidan gränsen i Sovjetunionen.
Efter andra världskriget har Relander varit den minst kända av Finlands presidenter, och han har inte heller varit föremål för politiska passioner. Han fick ett ringaktande eftermäle som en färglös president. Relander var inte en ledargestalt av ett slag som man hade velat ha i politiken på 1930-talet. Det har samtidigt inte heller funnits behov för kritik av Relander, ty efter presidentperioden, då han själv dragit sig tillbaka, var han inte ett politiskt hot mot någon.
Den politiska atmosfären efter andra världskriget bara stärkte den rätt negativa bild som formats av Lauri Kr. Relanders presidentperiod och hans förståelse för högerradikalismen. I Relanders eget parti Agrarförbundet (sedermera Centerpartiet) fanns det ingen som ville, eller kände sig tvungen, att försvara den politik som associerats med hans namn. Efter Eino Jutikkalas utgivning av presidentens dagböcker 1967–1968 kunde man konstatera att Relander trots allt inte hade varit så svag som president som hans motståndare låtit förstå. Samtidigt visar dagböckerna på sitt eget karga sätt att den välvillige och känslige Relander tog sig vatten över huvudet när han blev president. Relander hedrades ändå till slut med ett minnesmärke i Hesperiaparken i Helsingfors, formgivet av Matti Peltokangas 1996.
Jukka-Pekka Pietiäinen
Lars Kristian, Lauri Kristian Relander, född 31.5.1883 i Kronoborg, död 9.2.1942 i Helsingfors. Föräldrar agronomen, lantbruksrådet Evald Kristian Relander och Gertrud Maria Olsoni. Gift 1906 med Signe Maria Österman.
PRODUKTION. Karjanlannan kokoamisesta ja hoidosta (1907); Kaniininhoidosta (1910); Maanviljelyskoetoiminnasta ja kasvinjalostustyöstä Tanskassa, Norjassa sekä osittain myös Ruotsissa (1910); Studien über die Verwendbarkeit der Präzipitinreaktion in der Samenprüfung (1911); talrika artiklar om lantbrukets försöksverksamhet och växtförädling.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Lauri Kristian Relanders arkiv, Riksarkivet; Presidentin päiväkirja I−II. Utg. E. Jutikkala (1967−1968); J. P. Pietiäinen, Lauri Kristian Relander. Tasavallan presidentit I. Tasavalta perustetaan 1919−1931 (1992); S. Virkkunen, Relander, Hymyilevä presidentti (1979).
BILDKÄLLA. Relander, Lauri Kr. Foto: Ateljé Owesén, 1929. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.