TALLGREN, Aarne Michaël


(1885–1945)


Professor i arkeologi


A. M. Tallgren tillhörde den generation av arkeologer som befäste fornforskningens ställning i Finland. Han fortsatte J. R. Aspelins arbete inom den ural-altaiska arkeologin och de finska stammarnas forntid. Tallgrens internationella anseende grundade sig på hans studier kring bronsåldern i Ryssland och hans förbindelser till ryska arkeologer. För att förmedla kunskap om Östeuropas arkeologi till en västlig läsekrets, grundade Tallgren tidskriften Eurasia Septentrionalis Antiqua.


 

Aarne Michaël Tallgren föddes i Ruovesi, varifrån familjen 1887 flyttade till S:t Marie. Hans mor Jenny Maria Montin-Tallgren hade redan i sin ungdom varit korresponderande medlem i Finska fornminnesföreningen, och då barnen växte upp ägnade hon sig på nytt åt sina antikvariska intressen. Filologen Oiva Johannes Tuulio var Tallgrens äldre bror och litteraturforskaren Anna-Maria Tallgren hans syster. Till familjen hörde ytterligare två systrar. Barnen uppfostrades i en liberal finsksinnad anda.


 

A. M. Tallgren inledde sina universitetsstudier 1903, och två år senare avlade han laudatur för sin kandidatexamen. Vid den tiden fordrades det ett särskilt tillstånd för att foga arkeologin som studieämne till sin examen. Konservatorn Hjalmar Appelgren handledde Tallgrens studier i arkeologi med J. R. Aspelins välvilliga stöd och uppmuntran.


 

Efter magisterexamen 1907 fortsatte Tallgren sina studier i Stockholm och Uppsala, där han bevistade Oscar Montelius och Oscar Almgrens föreläsningar. Montelius undervisade Tallgren även om museisamlingarna. Inom kort åttog sig Tallgren att fortsätta Aspelins arbete kring utforskandet av de finska stammarnas forntid; sina första studieresor till utländska museer och bibliotek gjorde han 1908 och 1909. Målen för hans resor var bl.a. Stockholm, London, Paris, S:t Petersburg, Moskva och Kazan. Tallgren utförde även egna utgrävningar i Ryssland.


 

Tallgren insåg snart att de fynd som gjorts under slutet av 1800-talet visa­de att bronsålderskulturen kring Volga hade utvecklats på lokal grund. Aspelins tolkning, enligt vilken bronsåldern i Ryssland hade sina rötter i Sibirien, höll alltså inte streck, och kulturen vid övre Jenisej kunde inte vara besläktad med finnarnas. Däremot hade finnarnas förfäder väl kunnat bo väster om Ural. Den omfattande ural-altaiska bronsålderskulturen måste med andra ord spjälkas upp i två delar.


 

I sin doktorsavhandling från 1911 framlade Tallgren sin tolkning av bronsåldern i Ryssland, vilken gav den första helhetsbilden av frågan sedan Aspelins avhandling 1875. Den baserade sig på en separat uralisk och en altaisk kulturkrets. Den uraliska bronsålderns rötter skulle hellre efterletas i syd och sydväst, d.v.s. i Kaukasus, än i öster. Denna uppfattning kom att styra Tallgrens senare forskning. Efter detta var Sibirien för honom ett slags nostalgiskt nationalromantiskt land, som inte mera var aktuellt när det gällde den vetenskapliga problematiken kring de finska stammarnas historia. Tallgren ansåg dock att finnarna i högre grad borde intressera sig för Rysslands forntid än enbart för de med finnarna besläktade folken. På så sätt kunde de uppnå en betydelsefull position inom den arkeologiska forskningen i Ryssland. År 1915 reste Tallgren i sin lärares fotspår till Minusinsk vid Jenisej och utförde några smärre utgrävningar på stäppen.


 

Trots att avhandlingen fick förkrossande kritik av Julius Ailio, som fungerade som opponent, förordade denne dess godkännande. Ailio ansåg att arbetet var deskriptivt och efterlyste en ”djupare spekulativ behandling” av problemen. Tallgren lämnade arkeologin nästan helt för några år. Han verkade som lärare i historia vid några skolor och ägnade sig åt hembygdsforskning genom att fungera som redaktör för tidskriften Kotiseutu. Rysslands forntid utövade emellertid en så stark dragningskraft på honom att han publicerade en studie om ananinokultur­en som en fortsättning på avhandlingen 1919.


 

Samtidigt sonderade man från Estland Tallgrens intresse för en nyinrättad professur i arkeologi vid universitetet i Dorpat. Efter att först ha motsatt sig planen samtyckte han slutligen till utnämningen 1920. Vid denna tid verkade ett flertal finländare i Dorpat, och på rekommendation av Tallgren erbjöds även magister Ilmari Manninen tjänsten som ledare för Estlands etnografiska museum. I Dorpat blev det Tallgrens uppgift att organisera hela den arkeologiska forskningen och universitetsundervisningen i Estland. Vid universitetet grundade han ett arkeologiskt kabinett och ett museum, vilka han organiserade efter finländsk modell, och inledde en systematisk inventering av landets fornlämningar. Han skrev även den första allmänna framställningen av Estlands forntid (1922 och 1925).


 

Efter tre år i Dorpat lämnade Tallgren professuren. Han hade sökt professuren i arkeologi vid Helsingfors universitet, där lärostolen inrättats 1921. Efter en skiftesrik och bitter strid, där hans gamla opponent docent Julius Ailio var motpart, utnämndes Tallgren 1923. Man hade under många årtionden tagit initiativ till upprättandet av professuren, och den motion som ledde till resultat hade formulerats just av Ailio, för vilken nederlaget sålunda var särskilt smärtsamt.


 

Ett av de mest betydande resultaten under Tallgrens tid som professor var grundandet av tidskriften Eurasia Septentrionalis Antiqua tillsammans med professorn i etnografi U. T. Sirelius. Avsikten med tidskriften var att publicera arkeologiska och etnografiska studier som berörde Ryssland och Östeuropa, och den kom med åren att utgöra den starkaste grunden för Tallgrens internationella rykte. Sedan Sirelius avlidit 1929 utsågs Ilmari Manninen till andre reda­ktör, och efter Manninens död 1934 redigerade Tallgren de sista banden ensam. Serien upphörde då Stalin och Sovjetunionen stängde gränserna för sina forskares förbindelser med utlandet, varefter man inte längre erhöll några artiklar därifrån. För de sista banden 1936–1938 kunde Tallgren använda artiklar som fanns på lager, men den största delen av innehållet skrev han själv.


 

I Eurasia utgavs även avhandlingen La Pontide préscythique après l’introduction des métaux (1926). Internationellt sett har verket ansetts vara Tallgrens mest betydande. I det drar han upp riktlinjerna för en lösning av problemen kring bronsålderns uppkomst i hela Ryssland samt dess kulturförbindelser.


 

Vid övergången från 1920- till 1930-­talet möts arkeologi och social­poli­tik i Tallgrens produktion. I unga år hade Tallgren tillägnat sig den ungfinska ideologin, konstitutionalismen och den frisinnade språkpolitiken. I världskrigets slutskede 1917 tillhörde han den engelsksinnade gruppen Ad Interim. Äktfinskheten och de övriga ytterlighetsrörelsernas verksamhet under 1920- och 1930-talen motiverade Tall­gren till att försvara tolerans och ansvars­kännande. Redan 1928 hade han avgått som tf. inspektor för Egentliga Finlands nation sedan nationen beslutat stödja planerna på en total förfinskning av universitetet. Under 1930-talet presenterade Tallgren ett flertal synteser och publicerade omfattande artiklar om brons- och järnåldern i östra och norra Europa (t.ex. ”Biarmia”, 1931; ”Studies of the Pontic Bronze Age”, 1937; ”The Arctic Bronze Age in Europe”, 1937) samt om arkeologin som vetenskap och som en del av samhället. Inom finländsk arkeologi befäste Tallgren som en bestående teori Alfred Hackmans hypotes om finnarnas inflyttning under de första århundradena av vår tideräkning. Denna accepterades inte helt enhälligt; bl.a. Harri Moora, Tallgrens mest betydande elev i Estland, var skeptisk.


 

År 1934 behandlade Tallgren arkeologins mål som vetenskap och dess förhållande till samhället i artikeln ”Oman itsensä kanssa painiskeleva muinaistiede” (Arkeologin, en vetenskap som brottas med sig själv) i tidskriften Kalevalaseuran vuosikirja. En utökad version på franska publicerades i Eurasia 1936 under titeln Sur la méthode de l’archaeologie préhistorique och den internationellt sett mest berömda översättningen, till engelska, i tidskriften Antiquity 1937. Artikeln översattes till polska 1936 och till spanska 1941. Tallgren uppfattar arkeologin framför allt som ekonomi- och socialhistoria och det religiösa tänkandets historia. Han skiljer de etniska nationerna och de arkeologiska kulturerna från varandra och motsätter sig i skarpa ordalag att arkeologin underställs en politisk målsättning som i Tyskland och Sovjetunionen. På grund av de protester som framfördes från tysk sida utelämnades den allra skarpaste kritiken från den engelska versionen, men grundidén förändrades inte.


 

Tallgren besökte Sovjetunionen ännu 1935 och erhöll vetskap om arkeologer som likviderats under Stalins förföljelser. Sina uppgifter publicerade han i samma nummer av Eurasia som artikeln om arkeologins metod, vilket ledde till att han inte längre tilläts resa till Sovjetunionen och att han uteslöts ur de vetenskapliga sällskapen där.


 

Tallgren fick inte några elever eller efterföljare i sin forskning om Rysslands forntid, vilket var en personlig besvikelse för honom. Arkeologernas intresse hade sedan slutet av 1800-talet allt mera fokuserats på hemlandet, och Finlands självständighet beseglade förändringen. Undervisningen blev så småningom en börda från vilken den åldrande professorn önskade befrielse. Från 1938 lindrades arbetsbördan då Tallgrens gamle vän Aarne Äyräpää utnämndes på en personlig extraordinarie professur i förhistorisk arkeologi.


 

Tallgren var inte innovativ som fältforskare, och detaljerad föremålsanalys var inte heller hans gebit. I teoretisk mening företrädde han den kulturhistoriska inriktning som härskade inom finländsk arkeologi men fjärmade sig från den i sin senare skriftliga produktion utifrån sina åsikter om ekonomi- och socialhistoria. Tallgren hade under hela sin bana särdeles vidsträckta och livliga internationella förbindelser. Den mest betydande av dem var den engelske forskaren V. Gordon Childe, som erkände att han stod i skuld till Tallgren.


 

Tallgren har karakteriserats som en inspirerande och uppmuntrande lärare. Sitt privatliv dolde han och ingen kände hans innersta tankar, eventuellt med undantag av Aarne Äyräpää, vars äldsta son också var hans gudbarn. Sedan unga år var Tallgren vegetarian. Hemma inkvarterade han beredvilligt såväl sina släktingar som utländska forskare på besök i Finland.


 

Timo Salminen


 

Aarne Michaël Tallgren, född 8.2.1885 i Ruovesi, död 13.4.1945 i Helsingfors. Föräldrar prosten, assessorn Ivar Markus Tallgren och Jenny Maria Montin.


 

PRODUKTION. Die Kupfer- und Bronzezeit in Nord- und Ostrussland I (1911); Collection Zaoussaîlov au Musée historique de Finlande à Helsingfors I–II (1916, 1918); Collection Tovostine des antiquités préhistoriques de Minoussinsk conservées chez le Dr Karl Hedman à Vasa (1917); Muinaistutkimuksen työmaalta (1918); L’époque dite d’Ananino dans la Russie orientale (1919); Suomen Muinaismuisto­yhdistyksen 50-vuotiskertomus (1920); Tietojemme rajoilta historiassa (1920); Zur Archäologie Eestis I–II (1922, 1925); Museomiehen työpöydältä (1924); La Pontide préscythique après l’introduction des métaux (1926); Euroopa muinasaeg. Pronksiaja algusest ajaloolise ajani (1927); Varsinais-Suomen historia. Esihistoria (1931); Suomen muinaisuus (1931); talrika artiklar och recensioner, se E. Kivikoski, Bibliography of A. M. Tallgren, Eurasia Septentrionalis Antiqua. Supplementary Volume (1954).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Kivikoski, A. M. Tallgren 1885−1945, Eurasia Septentrionalis Antiqua. Supplementary Volume (1954); E. Kivikoski, Tehty työ elää. A. M. Tallgren 1885–1945 (1960); J. Kokkonen, Aarne Michaël Tallgren and Eurasia Septentrionalis Antiqua, Fennoscandia Archaeologica II (1985); T. Salminen, Suomen tieteelliset voittomaat. Venäjä ja Siperia suomalaisessa arkeologiassa 1870–1935 (2003).


 

BILDKÄLLA. Tallgren, Aarne Michaël. Foto: Ateljé Ernst Ovesén. SKS/Litteraturarkivet.