Kustaa Vilkuna var en mångsidig vetenskapsman, politiker och vetenskapspolitiker vars samhälleliga verksamhet byggde på bondekulturen och det etnologiska tänkandet. Vilkuna var anhängare av Urho Kekkonen och en drivande kraft bakom Kekkonens politiska karriär. Vilkuna kombinerade vetenskapen och politiken på ett sätt som inte alltid vann gehör.
Kustaa Gideon Vilkuna föddes 1902 i Nivala i hemmansägaren August Wilkunas och mejeribiträdet Anna Nikulas familj. Av familjens sju barn levde endast Kustaa och hans tre år yngre bror Frans Joosef (Joose) till vuxen ålder. August Wilkuna var i likhet med sin bror Kyösti Wilkuna verbalt begåvad, och hans särpräglade religiös-filosofiska livsattityd hade stort inflytande på hans söner. Joose tog över gården, medan Kustaa gav sig ut i världen för att bryta ny mark. Åren 1909–1912 gick Kustaa årligen en månad i den ambulerande skolan. Folkskolan bevistade han i Nivala kyrkby, mellanskolan gick han privat, och gymnasiet genomgick han i Lappo, där han tog studentexamen 1923.
Vilkuna fortsatte sina studier vid Helsingfors universitet med finska språket som huvudämne och etnologi, arkeologi och Finlands och Skandinaviens historia som biämnen. Den för denna tid typiska nationsverksamheten betydde inte mycket för Vilkuna, och det var inte lätt för honom att börja studera i Helsingfors. Det dröjde länge innan han anpassat sig till livet i staden. Han avlade dock filosofie kandidatexamen 1927 och gifte sig samma år med Liisa Virkkunen. De fick fem barn under årens lopp.
Åren 1928–1931 bodde Vilkuna på sin hemgård i Nivala, där han som stiftelsen Sanakirjasäätiös stipendiat upptecknade dialekten i socknen, tills han flyttade tillbaka till Helsingfors för att börja som biträdande direktör för stiftelsen. På 1930-talet kombinerade Vilkuna sitt arbete och sina studier på ett fruktbart sätt och disputerade för doktorsgraden i etnologi 1936. Samtidigt trädde han in i bondeeliten i Helsingfors, som 1938 organiserade sig i Talonpoikaiskulttuurisäätiö (Stiftelsen för bondekulturen) och andra institutioner för att slå vakt om sina traditioner. Många av Vilkunas vänner för livet – Esko Aaltonen, Martti Haavio, Lauri Hakulinen, Lauri Posti och den något yngre Eino Jutikkala – tillhörde denna grupp. Vid stiftelsen dokumenterade Vilkuna i samarbete med fotografen Eino Mäkinen den försvinnande bondekulturen på stillbilder och film. En annan viktig krets var det s.k. sommaruniversitetet, som samlade många vetenskapsmän, kulturpersonligheter och även vissa politiker för att diskutera kring samma bord.
Som etnolog utvecklade Vilkuna funktionalismen, som var den rådande strömningen inom etnologin under denna period. Han lämnade den tidigare huvudriktningen på typologier för en originell infallsvinkel som betonade ändamålsenlighetens inflytande på de studerade fenomenens karaktär och utveckling. Hans betoning av ändamålsenligheten inom etnologin avvek emellertid avsevärt från den renodlade funktionalismen genom att den lyfte fram historiens betydelse. Samma ändamålsenlighetstänkande kom också att dominera hans politiska verksamhet. Viktiga lärare för Vilkuna var etnologen U. T. Sirelius och arkeologen A. M. Tallgren. Han utvecklade sitt synsätt tillsammans med vännerna Frans Emil Sillanpää och Sakari Pälsi. Samtidigt ökade hans beundran för landsbygdsbefolkningen, som fick sin utkomst av jorden och klarade sig under hårda villkor.
Som politisk aktör började Vilkuna framträda i slutet av 1930-talet. I sitt tänkande hade han närmat sig Agrarförbundet, och i ljuset av Vilkunas högersinnade familjearv är detta något överraskande. Vilkuna och många av hans vänner hade beslutat att gå med i Agrarförbundet redan 1936, och tillsammans med Kaarlo Hillilä och Urho Kekkonen hade han beslutat att göra Kyösti Kallio till en storman ”bara genom att skriva”. Vilkuna tecknade också några verbala porträtt av Kallio, något som förebådade framtiden, då Vilkuna med sin penna skulle börja omskapa Urho Kekkonen till storman.
Krigsåren väckte Vilkunas samhälleliga aktivitet. Efter vinterkrigets utbrott kommenderades han som chef till krigscensurväsendet i Helsingfors, som var underställt högkvarteret. Med undantag av ett kort avbrott hade han denna uppgift fram till våren 1943, då han utsågs till chef för Statens informationsverk. Han avskedades efter ett år, men stannade som konsultativ tjänsteman vid verket fram till krigets slut.
Detta var början på Vilkunas flera decennier långa karriär inom övervakning och styrning av det fria ordet. Han blev snabbt van vid militärernas och politikernas intriger och nycker och utvecklades själv till en garvad och skicklig intrigör. Han hade fått god träning för denna uppgift redan inom vetenskapen.
Även om det krigförande Finland till det yttre verkade bilda en enig front, pågick det maktspel av många slag i kulisserna. Särskilt marskalk Gustaf Mannerheim och hans generaler försökte utvidga sin maktsfär. Vilkuna utmärkte sig i kampen som försvarare av det fria ordet, demokratin och civilförvaltningen. I detta arbete fick han uppmuntran och stöd av politiker och administratörer som Risto Ryti, Edwin Linkomies, Ernst von Born och Kaarlo Hillilä. Av dem var Ryti och Linkomies Vilkunas viktigaste samhälleliga förebilder. Under de svåra omständigheterna var särskilt Ryti den starkaste garanten för en så omfattande yttrandefrihet som möjligt.
Under krigsåren riskerade Finland att hamna i Tysklands ledband, och farhågorna besannades även. Därför måste de politiska beslutsfattarna utveckla sådana verksamhetsformer genom vilka landet kunde behålla sin självständighet delvis eller åtminstone skenbart. Man blev tvungen att sätta upp en falsk front mot tyskarna, när målet blev att lösgöra sig från samarbetet. Vilkunas metoder omfattade också styrning av massmedier, telefonavlyssning och andra metoder för spionage. På samma sätt handlade man sedermera med segraren i kriget, Sovjetunionen, för att klara sig i det svåra läget.
Genast efter krigsslutet fanns det relativt få som förhöll sig pragmatiskt till Sovjetunionen. En av dem var Urho Kekkonen. När Vilkunas gamla samarbetspartner hamnade i fängelse eller måste träda tillbaka på grund av överansträngning, trappade Vilkuna upp sitt samarbete med Kekkonen. Under de svåra och påfrestande krigsåren hade Kekkonen inte haft någon ansvarsfull uppgift, och efter fredsslutet hade han därför ett stort behov att synas verksam.
Vilkuna hade varit en aktiv politisk bakgrundsaktör redan under krigsåren, men han ökade sina aktiviteter inom politiken särskilt efter kriget. Med tiden inriktades hans verksamhet i allt högre grad på Agrarförbundet, och särskilt på att stödja Kekkonen. Vilkuna hade under krigsåren blivit vän med sina bekanta från studietiden, landshövdingen i Lapplands län Kaarlo Hillilä och riksdagsmannen Urho Kekkonen. I egenskap av deras politiska rådgivare skärptes hans politiska profil.
Efter fredsslutet fortsatte Vilkuna sin forskning med hjälp av stipendier, tills han 1950 utsågs till professor i finsk-ugrisk etnografi vid Helsingfors universitet. Han blev ledamot av Finlands Akademi 1959. Utnämningen betraktades i samtiden som den mest flagranta av president Kekkonens politiska utnämningar under denna period.
Eftersom Vilkuna hade erfarenhet av krävande och känsliga uppdrag såsom spionage, kontraspionage och underrättelseverksamhet, kom han att få uppgifter av samma slag också efter kriget. Dessutom fanns det inte många som drev den s.k. Paasikivilinjen i det efterkrigstida Finland, och ännu färre planerade att Kekkonen skulle bli den som fortsatte denna linje.
Vilkuna samarbetade med Hillilä fortfarande i krigets slutskede, och på order av Hillilä utredde han en då uppkommen flyktingström från Finland till Sverige. Vilkuna reste flitigt i Sverige och skapade goda kontakter med finländare och även ester som vistades i Stockholm. Dessa förbindelser var till nytta i ett senare skede, när järnridån hade delat Europa. Många försökte utnyttja de möjligheter att etablera västförbindelser som trots allt stod till buds.
Uppbyggandet av västalliansen Nato gav upphov till en del utomparlamentarisk aktivitet också i Finland, och under samma period inledde USA spionage via Finland i Sovjetunionen. För landets ledning var verksamhet av detta slag dels ett hot, eftersom Sovjetunionens tvivel på den politiska ledningens förmåga att hålla fast vid sin egen politik höll på att minska, dels en möjlighet, då västalliansen skapade en motvikt i Finland, som fram till dess levt så gott som helt på Sovjetunionens nåder. Därför grundade president Paasikivi en arbetsgrupp med uppdraget att utreda spionaget i Finland och utveckla medel för att förbättra Finlands ställning. Vilkuna utsågs till arbetsgruppens ordförande. Gruppen klarlade snart spionageverksamheten, och Vilkuna lyckades etablera kontakt med underrättelsetjänsten i USA. På detta sätt lyckades man skapa en fungerande västförbindelse, som kunde komma väl till pass i ett svårare politiskt klimat, samtidigt som man lyckades eliminera risken för utomparlamentarisk verksamhet i Finland. Vilkuna fick också tillfälle att samla mer utrikespolitisk erfarenhet och slipa sina arbetsmetoder.
Inför presidentvalet 1950 presenterade Vilkuna genom sitt skriftställeri en bild av Kekkonens bakgrund som gick hem hos väljarna. På detta sätt började Vilkuna bygga upp en Kekkonenbild av mytiska dimensioner. Utrikespolitiken och presidentspelet kombinerades nu på ett nytt sätt. Även om Kekkonen inte var särskilt vänskapligt inställd till Sverige, började han entusiastiskt bedriva en nordisk politik, och hade där god hjälp av Vilkuna. År 1956 lyckades vännerna sätta käppar i hjulet för både K-A. Fagerholms och Sakari Tuomiojas nordiska projekt och presentera Kekkonen som en representant för neutraliteten och det nordiska samarbetet i presidentvalet. Detta lyckades, men det var ännu inte nog. Vilkuna måste dessutom hänvisa till Sovjetunionens underrättelsetjänst (KGB) för att få Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF) att ställa sig bakom Kekkonen. Han lyckades i sista stund också gå i land med detta, och Kekkonen blev vald, dock med en så smal marginal att den nye presidenten hade en mycket svag ställning.
Vilkuna blev småningom specialist i presidentspelet både som pådrivare och som propagandist. Den offentlig bild av Kekkonen han skapade var så framgångsrik att den blev en bestående del av uppfattningen om presidenten. Verksamheten bidrog till att utforma den politiska kulturen i Finland under det kalla kriget. Hårdast var presidentspelet 1962, då den skoningslösa kampen och det spända världspolitiska läget lett till att Sovjetunionen 1961 lämnat en not till Finland. Skrämd av detta trädde Kekkonens motkandidat Olavi Honka tillbaka, vilket kom att stämpla Kekkonens senare verksamhet och den utrikespolitik som fördes. Efter detta presidentval drog Vilkuna slutsatsen att två perioder som president var nog för Kekkonen. Han försökte locka denne att bli memoarförfattare på heltid, men lyckades inte.
Vilkuna utnyttjade den politiska ställning som han uppnått i full utsträckning. När han reste till Moskva efter presidentvalet 1956 besökte han också Estland, och började återuppliva relationerna efter det långa avbrottet. Det synligaste resultatet av detta initiativ var president Kekkonens besök i Estland 1964.
Som en mångsidig samhällelig opinionsbildare ville Vilkuna också styra den finländska vetenskaps- och informationspolitiken. Det förstnämnda målet hade sin grund i hans yrke, det senare i de erfarenheter som han gjort under kriget i Statens informationsverk. Därför försökte han bli generaldirektör för Rundradion efter Hella Wuolijoki, men misslyckades. Däremot lyckades han senare placera Eino S. Repo på posten.
Finlands inträde i kriget och målet med kriget sysselsatte Vilkunas tankar länge. Vilkuna godtog inte den s.k. drivvedsteorin, utan hävdade upprepade gånger att statsledningen förde in Finland i kriget. Han arbetade hårt för att diskvalificera drivvedsteorin och lyckades med stöd av utländska historieforskares undersökningar. Vilkuna hade också själv entusiasmerats av Storfinlandsideologin för en kort period, och försöket att erövra Östkarelen 1941 och det pris i blod som detta kostat kom att ansätta honom under återstoden av hans liv. Därför letade han i flera decennier efter högkvarterets arkiv, som i krigets avslutningsskede transporterats till Sverige som en del av den s.k. operation Stella Polaris. Vilkuna undrade om man kunnat undvika kriget. Eftersom hans grundläggande åskådning var pacifistisk, ville han i sitt eget liv hitta lösningar som främjade mänsklighetens fredliga utveckling. ”Finland som en andlig stormakt” var Vilkunas och vännen Martti Haavios slogan redan på det militaristiska 1930-talet.
Vilkuna försökte i all sin verksamhet främja frågor som låg i linje med hans världsbild. Den kulturuppfattning som han representerade byggde inte på språket på det sätt som Snellman formulerat idén, utan på det lokala, som formats av omständigheterna. Enligt Vilkuna byggde kulturens mångfald på att fenomen, uppfinningar och innovationer spreds oberoende av språkgränserna och fick sin särpräglade lokala karaktär under påverkan av de lokala villkoren och förhållandena. Han hävdade att detta var orsaken till att nationalstaternas existens var legitim. De berikade det gemensamma kulturkapitalet i världen genom att slå vakt om kulturens mångfald.
Hembygdsrörelsen var ett av de viktigaste objekten för Vilkunas intresse genom decennierna. I denna verksamhet betonades hans centrala värderingar: lokaliteten som var det centrala villkoret för existensen och utgjorde grunden för identiteten, och därigenom också grunden för patriotismen och den nationella existensen.
Vilkuna var också aktiv inom vetenskapspolitiken. Detta område engagerade hela hans kunnande och livsåskådning. Han arbetade i olika skeden av livet som docent, professor, dekan, akademiker och minister; han var undervisningsminister i cirka fyra månaders tid i Reino Kuuskoskis tjänstemannaregering 1958. Även hans viktigaste förebild Edwin Linkomies var vetenskapsman, politiker och vetenskapspolitiker. Efter att Linkomies frigetts ur fängelset, efter domen som krigsansvarig, verkade Vilkuna och Linkomies för ett gemensamt mål. År 1969 lyckades de slutligen genomdriva sina viktigaste reformer inom vetenskapen i Finland, när den gamla Finlands Akademi lades ned och den nya grundades (Linkomies hann visserligen avlida före detta). Enligt Vilkuna var det viktigt att sörja för att finländarna fick en så god utbildning som möjligt; från denna grund skulle landet med hjälp av ett välorganiserat forskningsväsende kunna ta sig upp.
Vilkuna hann skriva över tusen artiklar, ett tiotal mer omfattande undersökningar och flera faktaböcker för allmänheten, bl.a. om finskt namnskick och om finska helger och seder under olika årstider. Han kom aldrig att skriva sina memoarer, men skildrade sin verksamhet i Statens informationsverk i boken Sanan valvontaa. Sensuuri 1939–1944 (1962, Övervakning av ordet. Censuren 1939–1944).
Vilkuna var medlem i många vetenskapliga sällskap, föreningar och råd. Han satt i styrelsen för bl.a. Sanakirjasäätiö, Talonpoikaiskulttuurisäätiö, Finlands hembygdsförbund, Landsbygdens bildnings- och kulturförbund och Finska Litteratursällskapet.
Även om Kustaa Vilkuna verkade mångsidigt på olika områden inom samhället, utgjorde etnologin grunden för hans samhälleliga verksamhet. Den var nationell och världsomspännande, lokal och global. Världskulturen bestod av lokaliteter; kulturens idé och garantin för dess fortbestånd var mångfald.
Ilkka Herlin
Kustaa Gideon Vilkuna, född 26.10.1902 i Nivala, död 6.4.1980 i Kyrkslätt. Föräldrar bonden August Wilkuna och mejerskan Anna Nikula. Gift 1927 med Liisa Virkkunen (tidigare Snellman).
PRODUKTION. Varsinaissuomalaisten kansanomaisesta taloudesta (1936); Isien työ. Maan ja veden viljaa (1943); Työ ja ilonpito (1946); Vuotuinen ajantieto (1950; 9. uppl. 1983); Kainuu− Kvenland. Missä ja mikä? (1957); Sanan valvontaa. Sensuuri 1939−1944 (1962); Kihlakunta ja häävuode (1964); Die Pfluggeräte Finnlands (1971); Lohi. Kemijoen ja sen lähialueen loheenpyynnin historia (1974); Mukana maailmassa (1975); Etunimet (1976); Kansatieteilijän työpöydältä. Kokoelma Kustaa Vilkunan tutkimuksia ja kirjoituksia (1989). Se även Maa painaa parrelleen. Kustaa Vilkunan kirjallista tuotantoa 1921−1961, Helsinki 26.10.1962 (1962); O. Kecskeméti & H. Nurminen, Kustaa Vilkunan kirjallinen tuotanto 1921−1983 (1984).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. M.-L. Heikinmäki, Kustaa Vilkuna, Suomen Museo 1980; I. Herlin, Kivijalasta harjahirteen. Kustaa Vilkunan yhteiskunnallinen ajattelu ja toiminta (1993); C. F. Meinander, Kustaa Vilkuna 1902−1980. Societas Scientiarum Fennica Årsbok 1980; Pioneers. The History of Finnish Ethnology (1992).