Den tidigare tjänarinnan Miina Sillanpää blev Finlands första kvinnliga minister, med stort inflytande i Finlands socialdemokratiska parti under 1920- och 1930-talen. Hon hörde till de första kvinnliga riksdagsledamöterna och hennes karriär omfattade 38 riksdagar 1907–1947. I sin verksamhet koncentrerade Sillanpää sig på socialpolitiken, i synnerhet på att förbättra kvinnans ställning.
Miina Sillanpää sade själv att hennes barndom var så grå att det inte fanns någonting att berätta om den. Hon föddes under de stora hungeråren, och hennes tidiga barndom präglades av hårda tider och ekonomisk otrygghet. Hennes far var torparen Juho Riktig på Jockis gård och hennes mor Leena Roth, som tidigare kommit som amma till gården. Familjen fick nio barn, av vilka de sex äldsta var pojkar och de tre yngsta flickor. Miina var äldst av flickorna. Torparbarnen sattes tidigt i förvärvsarbete; Miina fick inleda sin fabriksarbetarbana som 12-åring i patron A. W. Wahrens bomullsfabrik i Forssa.
Fabriksarbetarbarnen bodde i ett internat anvisat av bolaget, pojkarna i sitt och flickorna i sitt. Bostäderna var trånga och rummen kalla. Fabriksarbetarna hade dock förmånen att få utbilda sig. A. W. Wahren var en entusiastisk folkbildare, och vid fabriken inrättades en skola 1867. Miina Riktig gick i fabriksskolan i sex år vid sidan av arbetet. Vid fyllda 18 år blev fabriksarbeterskan Vilhelmiina Riktig tjänarinnan Miina Sillanpää i en familj i Borgå.
Efter tre år flyttade hon till Helsingfors och var ytterligare i tolv år anställd som tjänarinna i olika familjer. Miina Sillanpääs flytt till brytningstidens Helsingfors tvingade henne att ta ställning till arbetarklassens krav. Sillanpääs första offentliga anknytning till rörelsen daterar sig till februari 1898, då hon invaldes i en kommitté som planerade en förening för tjänarinnor. Då föreningen en månad senare grundades, valdes den slagfärdiga Sillanpää till vice ordförande. Som dess första ordförande verkade den liberala fru Alli Trygg-Helenius.
I likhet med mången annan tidig fackföreningsaktivist var Miina Sillanpää till en början inte på det klara med socialismens idévärld och kände sig ännu främmande för den vid tiden för de första föreningarnas grundande. Sålunda var hon inte med vid Finlands arbetarpartis grundande möte i Åbo 1899. Däremot representerade hon följande år Tjänarinneföreningen i Helsingfors vid det konstituerande mötet för Arbetarkvinnornas förbund (namnet ändrades 1906 till Socialdemokratiska kvinnoförbundet). Miina Sillanpää anslöt sig till Socialdemokratiska kvinnoföreningen i Helsingfors och därmed till Finlands socialdemokratiska parti (SDP) 1904. De ledande personerna i arbetarpartiet såg till en början inte med blida ögon på Sillanpääs förening och på hennes ”vänskap med fruarna”.
Miina Sillanpää verkade till en början som kontorsföreståndare för Tjänarinneföreningens platsförmedlingsbyrå. Kontoret var beläget i en lägenhet som hörde till den finska handelsskolan Suomalainen kauppakoulu och Sillanpää skötte samtidigt skolvaktmästarens uppgifter. De hyrda rummen var två, det ena var kontor och det andra Sillanpääs bostad. Senare verkade hon som föreståndare för föreningens tjänarinnehem. Tjänarinnehemmet med tre rum grundades i en tidigare kroglokal i centrum av Helsingfors. Hemmet var så framgångsrikt att föreningen 1912 kunde köpa en egen lägenhet. Miina Sillanpää var föreståndare till 1915.
Före storstrejken 1905 växte Sillanpääs rykte som uppviglare av tjänarinnor, men genom sin verksamhet inom kvinnoföreningen profilerade hon sig också allmänt som en förkämpe för kvinnofrågor. Motståndarna kallade henne hånfullt för ”piggeneralen” och ”hemmens skadegörare”. Tack vare denna publicitet blev Sillanpää en symbol för hela kvinnosaksrörelsen och en känd person. Det var alltså inget under att hon blev invald vid det första lantdagsvalet 1907. Valet blev en stor framgång för SDP. Av partiets 80 representanter var 9 kvinnor. Den 40-åriga Sillanpää var äldst bland dem.
Utöver sina talrika offentliga framträdanden satte Sillanpää dessutom fart på sin politiska karriär genom att aktivt skriva i arbetarkvinnornas tidningar. Socialdemokratiska kvinnoförbundet gick genast efter sitt grundande in för att ge ut en egen tidskrift. På grund av den skärpta förryskningspolitiken förbjöds de första försöken i denna riktning, men enligt censurens mening var den 1906 grundade tidskriften Palvelijatar (Tjänarinnan) mera behärskad och fick publiceringstillstånd. Miina Sillanpää redigerade Palvelijatar och dess efterföljare 1907 Työläisnainen (Arbetarkvinnan). Työläisnainen kom ut sporadiskt 1917–1921. Därefter grundades 1922 Toveritar (Kvinnokamraten) som kom ut regelbundet fram till 1944 under ledning av Sillanpää.
Miina Sillanpää var aktiv inom Socialdemokratiska kvinnoförbundet ända från organisationens grundande. Den ledande inom förbundet i början av århundradet var Ida Aalle-Teljo (Ahlstedt), som åtnjöt partiledningens fulla förtroende. Sillanpää började göra karriär inom kvinnoförbundet och valdes 1913 till ordförande. Hon avgick dock från denna förtroendepost sedan hon temporärt fallit ur riksdagen och tre år senare utsetts till inspektris för andelslaget Elantos kaféer och matserveringar. Valet var inte överraskande. Sillanpää hade varit aktiv inom korporationen. Hon kvarstod i tjänsten som inspektris ända till 1932, vilket innebar ett socialt avancemang.
Under inbördeskriget hörde Miina Sillanpää till dem som drog sig åt sidan då oroligheterna tilltog. Hon avgick hösten 1917 från Socialdemokratiska kvinnoförbundets förbundsstyrelse och beklagade sig över de oroliga tiderna. Hon ställde inte heller upp som kandidat vid lantdagsvalet 1917. I detta hänseende påminde hennes agerande om Väinö Tanners. De egna leden förstod inte alltid Sillanpääs beslut i nödens stund. Kvinnosakskvinnornas inställning var pacifistisk, men många av de ledande kvinnorna, såsom Ida Aalle-Teljo, gick med i den röda förvaltningen för att lugna situationen. Sillanpää var emellertid inte overksam under kriget. Hon var med i Helsingfors stads bespisningskommitté och bistod i hemlighet röda flyktingar.
Efter det förödande kriget började Miina Sillanpääs avancemang mot politikens främsta led, då de övriga ledande kvinnorna inom den socialdemokratiska kvinnorörelsen antingen hade dött, satts i fängelse eller gått i landsflykt. Sillanpää återkom 1919 till ledningen för Socialdemokratiska kvinnoförbundet och behöll uppdraget till 1932, då hon åsidosattes. Inom kvinnoförbundets krets framträdde kring 1930 en yngre kvinnogeneration, som omfattade Sylvi-Kyllikki Kilpi, Martta Salmela-Järvinen och Tyyne Leivo-Larsson. Enligt dem styrde Sillanpää förbundets linje för mycket mot upplysningsarbete inom hushållen och annan social verksamhet. De unga kvinnorna krävde att det ideologiska arbetet skulle återupptas och ansåg också att Sillanpää var för gammal för att leda förbundet. Hennes linje hade dock ett starkt stöd bland medlemsorganisationerna, och kvinnoförbundet upphörde med hushållsupplysningen först på 1950-talet. Verksamheten avskildes då till en egen organisation, Konsumentförbundet. Vården av ogifta mödrar hade på samma sätt tidigare överförts till Ensi kotien liitto (Förbundet för mödra- och skyddshem), sommarkoloniverksamheten till Lomakotien liitto (Förbundet för fritidshem) och åldringsvården till Vanhus- ja lähimmäispalvelun liitto (Förbundet för åldrings- och närvård).
Sillanpää fick sin första förtroendepost inom SDP 1918, då hon blev medlem av partidelegationen. Hon tvingades dock redan följande år överlåta sin plats till den andra starka kvinnan inom kvinnoförbundet, förbundssekreteraren Hilda Seppälä. Seppäläs förtidiga död 1932 öppnade på nytt en plats i partidelegationen för Sillanpää. På denna plats stannade hon till 1940.
Miina Sillanpääs lantdagsarbete före inbördeskriget var tämligen färglöst. Vid riksdagsvalet efter kriget kandiderade Sillanpää åter och blev invald från Åbo och Björneborgs norra valkrets. Socialdemokraterna fick vid valet samma antal mandat som 1907. Denna gång invaldes tio kvinnor.
Miina Sillanpää satt i riksdagen från 1919 till 1932, då hon överraskande nog inte blev omvald. Motgången kunde förklaras med att man då övergick till personval, vilket visade sig vara ödesdigert för Sillanpää. Man kunde ha föreställt sig att en då redan 66-årig kvinnosaksaktivist skulle ha dragit sig tillbaka, men så blev det inte. Sillanpääs stödtrupper var framgångsrika i följande val och hon verkade som riksdagsledamot ännu 1936–1947, ända till 81 års ålder. Under sina sista år var Sillanpää riksdagens ålderstalman, vilket krönte hennes långa riksdagskarriär.
Sillanpääs riksdagsmotioner och propositioner gällde i huvudsak förbättringar av kvinnors ställning och andra socialpolitiska frågor. Det är typiskt att Sillanpää var medlem av både abortkommittén och hembiträdeskommittén, som tillsattes 1939 som en följd av en motion hon tagit initiativ till. Krigstiden fördröjde kommitténs arbete och betänkandet blev färdigt först 1944. Hembiträdeslagen, som fastslog hembiträdenas eller de tidigare tjänarinnornas arbetstider och andra arbetsförhållanden, antogs slutligen 1948, då Tyyne Leivo-Larsson var socialminister.
Sillanpää gjorde också en omfattande och aktiv karriär på samma områden inom kommunalpolitiken. Hon invaldes i stadsfullmäktige i Helsingfors vid det första kommunalvalet 1919. Hon var i åratal ordförande för barnskyddsnämnden, ordförande för direktionen för Hyvönens barnhem, medlem av och ordförande för hushållsnämnden samt medlem av statens hushållsdelegation.
Miina Sillanpääs politiska karriär kröntes otvivelaktigt av hennes tid som biträdande socialminister i Väinö Tanners minoritetsregering 1926–1927. Sillanpää utnämndes på förslag av Tanners hustru Linda Tanner. Regeringens väg var gropig. Inte ens det egna partiet godtog enhälligt regeringsbildningen, och den satt också bara ett år.
Sillanpää tog energiskt itu med att sköta sitt ministerium. Hon företog omfattande resor och bekantade sig på ort och ställe med sociala missförhållanden på barnhem, mentalsjukhus, skolor och kommunalhem. Trots att Tanners regering bara satt en kort tid var den dock av betydelse för kvinnans ställning. Den tog åter upp frågan om en förbättring av gifta kvinnors ställning, en fråga som engagerat kvinnor redan i början av århundradet. Enligt den gamla äktenskapsbalken var hustrurna underställda männens förmyndarskap eller omyndiga medborgare. En ny behandling av frågan ledde till att en ny äktenskapslag stiftades 1929, enligt vilken hustrun kunde representera sig själv i rättsliga frågor. Ett annat viktigt lagberedningsarbete i Tanners regering gällde sjukförsäkringslagen.
Sillanpää uppträdde flitigt i den socialdemokratiska pressen, men allt oftare också i de borgerliga kvinnotidningarnas spalter. Hennes sociala avancemang från fabriksarbeterska och tjänarinna till riksdagsledamot framställdes som en sedelärande berättelse: den som riktigt bjöd till kunde avancera ekonomiskt och socialt.
Sillanpää åtnjöt under nästan hela sin politiska bana förtroende i borgerliga kretsar. Hon hade redan i början av århundradet fått trogna vänner också inom högern. En av dem var Hedvig Gebhard, som i likhet med henne 1907 invaldes bland de första kvinnliga riksdagsledamöterna och som representerade Finska partiet. Trots olika bakgrund och partival blev kvinnorna väninnor och samarbetade sedermera i riksdagen. Sillanpääs popularitet i högerkretsar hade vuxit framför allt som en följd av hennes passivitet under inbördeskriget och särskilt under hennes tid som minister. När Sillanpää blev undanträngd från ledningen för Socialdemokratiska kvinnoförbundet i början av 1930-talet befäste detta bilden av henne som en opolitisk person.
Som pensionär ägnade Sillanpää sig åt Ensi-koti-hemmen, som organiserats av Socialdemokratiska kvinnoförbundet. När ekonomierådet Miina Sillanpää (hon hade tilldelats titeln 1938) fyllde 80 år i juni 1946 var det en första rangens nyhet i riket. Festligheterna varade i en vecka, och presidentens maka Alli Paasikivi hedrade dem med sin närvaro. Sillanpää fick 1949 ur president J. K. Paasikivi hand motta en stor penningbelöning från Finska kulturfonden för sitt framgångsrika livsverk. Sillanpää var djupt rörd av belöningen.
Sina sista år levde Miina Sillanpää omgiven av vänner och beundrare och fick erkännanden både av sitt eget parti och av andra samfund. I den spända politiska atmosfären i slutet av 1940-talet blev högersocialdemokraten Sillanpää ett propagandavapen i socialdemokraternas och högerns gemensamma kamp mot den hotande kommunismen. Upphöjelsen av den redan åldriga Sillanpää på piedestal antog rent mytiska drag.
Maria Lähteenmäki
Vilhelmiina Riktig, från 1884 Miina Sillanpää, född 4.6.1866 på Jockis gård, död 3.4.1952 i Helsingfors. Föräldrar torparen Juho Riktig (Sillanpää) och Helena Ruth.
PRODUKTION. Annetaanko porvaripuolueiden ja ryssäläissenaatin tappaa kieltolaki? (1913); Kotiorjat. Juhla-albumi. Helsingin palvelijataryhdistyksen 15-vuotistoiminnan johdosta kokoillut Miina S. (1913); Torsdagseftermiddagen ledig för tjänarinnorna (1913); Helsingin taloustyöntekijäin yhdistyksen (Palvelijataryhdistys) toimintakertomus 25-vuotistoiminnan johdosta 1898−1923 (1923). Se även Miina Sillanpään bibliografia (1989).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Miina Sillanpääs arkiv, Arbetararkivet, Helsingfors; Miina Sillanpää-stiftelsen. Miina Sillanpää 80 vuotta 4.VI.1946 (1946); O. Mäkikossa, Yhteiskunnalle omistettu elämä. Miina Sillanpään elämän ja työn vaiheita (1947); M. Salmela-Järvinen. Miina Sillanpää. Legenda jo eläessään (1973); I. Sulkunen, Naisen kutsumus. Miina Sillanpää ja sukupuolten maailmojen erkaantuminen (1989).
BILDKÄLLA. Sillanpää, Miina. Foto: Studio Alppila, 1936. Uusi Suomis bildarkiv.