Skriv utWOLLE, Jacob
(ca 1570/1580–1653)
Grosshandlare, bruksägare
Jacob Wolle var den rikaste borgaren i hela Finland på 1620- och 1630-talen. Han bedrev en omfattande utrikeshandel inom såväl Östersjö- som Nordsjöområdet och var samtidigt en viktig leverantör av varor åt kronan. Från slutet av 1620-talet började Wolles affärsintressen mera inriktas på industrin. Han arrenderade länge salpetersjuderierna i Finland och senare också Svartå järnbruk i Karis. Redan innan han arrenderade Svartå hade Wolle grundat Antskogs järnbruk i Pojo.
Bröderna Hans och Jacob Wolle hörde vid 1500-talets slut till de främsta borgarna i Åbo. Liksom merparten av de förmögnaste borgarna vid denna tid var bröderna Wolle födda utomlands. Hans Wolle flyttade till Åbo från Narva, där han ännu 1599 var antecknad som borgare. Att få reda på borgarfamiljernas härstamning försvåras av att hansaköpmännen baserade sina handelsnätverk på släktingar som var borgare i olika städer. Oftast anses släkten Wolle ha emigrerat från Skottland, där de hade handelsförbindelser. Påståendet styrks av att åtminstone en del av Hans Wolles änkas anteckningar var skrivna på skotsk engelska. I sin egen korrespondens använde sig Wolle i allmänhet av lågtyska, som på den tiden var det allmänna språket för handelsmän kring Östersjön. Man kan sålunda inte heller helt utesluta ett tyskt ursprung, för handelsmän med samma namn påträffas också i hansastäder som Lübeck och Danzig.
Bröderna Wolle var betydande handelsmän med omfattande affärskontakter på olika håll kring Östersjön. I synnerhet bedrev de handel med Danzig och Lübeck. Utvecklingen av Jacob Wolles affärsförbindelser följer väl den allmänna inriktningen av utrikeshandeln på sydkusten i Finland, då Nederländernas betydelse ökade på bekostnad av de nordtyska hansastäderna. Sålunda utvidgade Jacob Wolle på 1600-talet sitt handelsområde alltmer till Nordsjöns kust, i synnerhet till Amsterdam. I likhet med andra mäktiga borgare exporterade Jacob Wolle i huvudsak tjära och spannmål och importerade salt, viner, tyger och olika slags lyxvaror till Finland.
När Hans Wolle avled 1613 var hans barn minderåriga. Jacob Wolle blev förmyndare och hade ansvar för deras tillgångar. Samtidigt kunde han disponera över en stor förmögenhet, som vuxit genom hans egna affärskontakter. Tack vare sin brors förmögenhet och sina egna omfattande affärsförbindelser blev Jacob Wolle 1624 den rikaste borgaren i Åbo och i hela Finland. Att hans ställning och rikedom var betydande redan på 1610-talet framgår av att han svarade för anskaffningarna till Gustav II Adolfs festbankett, då kungen 1616 besökte lantdagen i Helsingfors. I synnerhet på 1620-talet var Jacob Wolle en viktig varuleverantör åt kronan. Enligt Sylvi Möllers beräkningar levererade Wolle 1613–1629 varor till kronan för närmare 109000 daler och 1629–1636 för nästan 64000 daler. Summorna kan ha varit större, för enligt andra uppgifter förmedlade Wolle 1623–1628 enbart till garnisonerna i Reval, Pärnu och Hapsal livsmedel och andra produkter för 140000 daler.
Den svenska handelspolitiken förändrades efter mitten av 1610-talet. Kronan var i behov av medel och började därför förpakta skatteintäkter och produktionsanläggningar till förmögna adelsmän och borgare, vilket pågick till slutet av 1630-talet. Förutom att Jacob Wolle var en viktig varuleverantör åt kronan, hörde han också till de främsta förpaktarna av kronans inkomster i Finland. Tillsammans med en del andra borgare i Åbo arrenderade Wolle 1627–1628 stadens lilla tull. Han förblev dock inte länge tulltagare, utan spelade en betydligt viktigare roll som arrendator av industrianläggningar i Finland.
De krigförande svenska arméerna och flottan behövde rikligt med krut, som i huvudsak tillverkades av salpeter, kol och svavel. För tillverkning av salpeter hade man mot slutet av 1500-talet grundat ett flertal sjuderier runtom i riket, där salpeter extraherades från salpeterjord eller kvävehaltig jord som samlats från avfall och urin under byggnaderna. Allmogen var tvungen att forsla denna jord som en salpeterskatt från över hundra kilometers avstånd till sjuderierna. Jacob Wolle hade 1627 på tre års tid arrenderat alla salpetersjuderier i Finland. Han skulle årligen leverera 75 skeppund eller 12750 kilo salpeter till kronan. Wolles arrendeavtal förlängdes med vissa justeringar flera gånger ända till slutet av 1630-talet.
En stor del av den svenska salpetern tillverkades i början av 1600-talet i Finland. I riket fanns 1624 sammanlagt 26 sjuderier, av dem 11 i Finland. När Wolles arrendeavtal löpte ut rådde det redan brist på salpeterjord i Finland. Då arrendeavtalet inte längre förnyades på 1640-talet, började sjuderierna förfalla. Salpeterskatten omvandlades snart till reda pengar, varvid salpeterproduktionen i Finland krympte till nästan ingenting. Jacob Wolles arrendeperiod var den sista blomstringstiden för salpeterindustrin i 1600-talets Finland. På uppmaning av generalguvernör Per Brahe grundade Wolle en krutfabrik i S:t Mårtens för att utnyttja salpetern, men även där upphörde verksamheten inom kort.
Salpeterskatten var en tung pålaga för allmogen. År 1634 utgjorde denna det fjärde största skattebeloppet, till ett värde av ungefär 7 procent av skatteintäkterna i Finland. Om Jacob Wolles förmögenhet vittnar att han årligen kunde erlägga detta belopp i förskott och samtidigt upprätthålla ett stort produktionsnätverk. Under Wolles arrendeperiod blev salpeterskatten alltmer avskydd, för hans uppbördsmän krävde in skatten med hårdare metoder än tidigare och hamnade ofta i gräl med allmogen. År 1634 gick kronan med på att omvandla salpeterskatten till pengar, men först tio år senare befriades bönderna helt från biståndet till salpetersjudarna.
Kring 1630 inriktades Jacob Wolles företagsamhet på nya mål. Kronan hade sedan början av 1600-talet uppmuntrat borgarna att grunda stångjärnssmedjor. Stångjärn efterfrågades mycket på den internationella marknaden. Bergsmännens ekonomiska resurser räckte inte till för en större produktion av stångjärn, vilket öppnade en möjlighet för välbärgade borgare att börja bedriva exportverksamhet. En del borgare arrenderade gamla kronobruk, en del grundade nya anläggningar, medan andra i likhet med Jacob Wolle valde bägge alternativen. Omkring 1630 började Jacob Wolle bygga ett nytt järnbruk i Antskog i Pojo. Efter några år stod en masugn och två stångjärnshammare färdiga. Wolle utvidgade sitt företag redan 1632, när han också arrenderade Svartå kronobruk i Karis, som då var tämligen förfallet.
Jacob Wolle undertecknade den 28 november 1632 ett avtal med generalguvernören i Finland Gabriel Gustafsson Oxenstierna, enligt vilket han arrenderade Svartå bruk, gruvan i Ojamo och Lojo socken för en period av sex år. Wolle erhöll från början av 1630 skattefrihet för tio år för bruket i Antskog. Samtidigt fick han omfattande administrativa rättigheter, bland annat tillstånd att straffa underlydande som inte uppfyllt sina åligganden, varför man vid fabriken lät bygga en liten fängelsehåla.
Wolle investerade stora belopp i sina bruk. I Svartå fanns det mycket att iståndsätta och Antskog byggde han upp från början. Under hans ledning växte järnbruken i Nyland på 1630-talet till de största brukssamhällena i riket. Bruken krävde yrkeskunnigt arbetsfolk. Vid samma tid värvade Louis de Geer, som själv var av vallonskt ursprung, många hundra yrkesmän från Vallonien till sina bruk. Deras yrkesskicklighet var av stor betydelse för utvecklingen av järnindustrin i Sverige på 1600-talet. Vallonerna fick inte övergå i andra entreprenörers tjänst, men trots förbudet bytte många arbetsplats. Några av dem kom till jacob Wolles bruk. Det är mycket möjligt att Wolle genom förmedling av sina agenter i Danzig eller Lübeck också värvade några hammarsmeder i Tyskland. I Svartå fanns sedan gammalt yrkeskunnigt folk, och utlänningarnas andel var aldrig särskilt hög. Däremot fanns bland yrkesarbetarna i Antskog under Wolles tid som mest ett halvt dussin valloner och tyskar.
Arrendevillkoren var hårda, Wolle häftade årligen i skuld till kronan. Mot slutet av 1630-talet började Wolles ekonomi allvarligt försvagas. Trots sitt svåra ekonomiska läge lyckades Jacob Wolle förhandla med generalguvernör Per Brahe om ett nytt sexårigt arrendeavtal för Svartå bruk, som löpte ut 1644. Generalguvernören var Wolles gamle vän och gynnare, som 1637 varit hedersgäst vid dennes bröllop.
I oktober 1640 lånade Wolle medel av en annan grosshandlare i Åbo, sin förre bokhållare Petter Thorwöste. Lånet förföll redan följande vår utan att Wolle kunde lösa in det. Thorwöste kände sig lurad och vände sig redan i maj 1641 till Bergskollegium. Han åtog sig snart att svara för större delen av Wolles andra skulder och fick samtidigt ett fast grepp om bruken i Antskog och Svartå. Enligt ett avtal som ingåtts i juli producerade Wolle malm vid bruken för Thorwöstes räkning, då Wolle fortfarande formellt var arrendator i Svartå och ägare av Antskog. Snart blossade tvisterna upp igen mellan bolagskompanjonerna. Wolle hade själv grundat Antskog, som således inte var ett kronobruk, men Thorwöste fick även det för Wolles skulder. I januari 1644 lyckades Wolle trots det med hjälp av sina gamla kontakter köpa Svartå bruk av kronan och fyra hemman från det intilliggande Knapsby till ett verkligt vrakpris, som han knappast någonsin ens erlade. Wolle hade länge gynnare i inflytelserika kretsar, och så sent som i februari 1646 donerade kronan åt den djupt skuldsatte bruksägaren 27 hemman runt bruket och Antskogsby samt i närheten av Åbo.
Verksamheten på bruken blev lidande på grund av de långvariga oklarheterna om ägandet. Slutligen avgjordes järnbrukens öde i oktober 1647, då först Bergskollegium och sedan drottningen överlät bruken i Thorwöstes ägo. De övriga tvisterna mellan Petter Thorwöste och Jacob Wolle om skulderna överförde kollegiet till Åbo hovrätt. Även där varade processen länge och avslutades först efter Wolles frånfälle i april 1653, varvid arvingarna dömdes att till Thorwöste erlägga drygt 20000 daler kopparmynt.
Jacob Wolles ekonomiska ställning försvagades år för år under 1640-talet. Utöver tvisterna om bruksskulderna krävde många andra också in sina skulder hos Wolle, som till slut till och med hamnade i bysättning en tid. Den tilltagande fattigdomen syntes också i att han tvingades flytta från Åbo och bosätta sig på Nikkilä gård.
Trots att Wolle under 1640-talet försattes i konkurs, bevarade han sin prestigefyllda ställning. Av sina bergsfrälsehemman fick han en dräglig inkomst, som kronan överlåtit åt honom till döddagar. Den tidigare mäktige borgaren och bruksägaren hade fortfarande inflytelserika vänner, som inte helt glömde honom. När Jacob Wolle avled 1653, fick han en gravplats värdig hans livsgärning i Åbo domkyrka, där den gamle köpmannen under sin rikedoms dagar bekostat reparationerna av högkoret.
Georg Haggrén
Jacob Wolle, eller Wulff, Wlf eller Wvle, född 1570/ 1580, död 1653. Gift andra gången 1637 med Anna Sprenckhusen.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Bergskollegiets arkiv i Svenska riksarkivet; Bergsstyrelsens och Bergskollegiets arkiv i Riksarkivet; Dahlströmska samlingen, Åbo landskapsarkiv. T. Carpelan, Åbo i genealogiskt hänseende (1890); G. Haggrén, Patruuna, mestari ja muu ruukinväki. Läntisen Uudenmaan rautaruukkiyhteisöt suurvalta-ajalla (otryckt licentiatavhandling, Historiska institutionen vid Helsingfors universitet, 1994); G. Haggrén, Hammarsmeder, masugnsfolk och kolare. Tidigindustriella yrkesarbetare vid provinsbruk i 1600-talets Sverige (2001); T. Hultin, Historiska upplysningar om bergshandteringen i Finland under svenska tiden (1897); S. Möller, Suomen tapulikaupunkien valtaporvaristo ja sen kaupankäyntimenetelmät 1600-luvun alkupuolella (1954); O. & S. Nikula, Åbo stads historia 1521−1600 I-II (1987); W.E. Nordström, Svartå bruks historia (1962); R. Ranta, Åbo stads historia 1600−1721 I-II (1977); E. Tommila, Entisaikojen salpietarinvalmistuksesta Suomessa. Suomen kemistilehti 1937; K.H.J. Vilkuna, Valtakunnan eduksi, isänmaan kunniaksi, ruukinpatrunalle hyödyksi. Suomen rautateollisuus suurvalta-ajalla (1994).
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4878-1416928957484